Det började med en oskyldig kommentar på jobbet. En av de där som man slänger ur sig utan att tänka efter, ungefär som när man säger “trevlig helg” till kassörskan på en onsdag. Fast värre. Mycket värre.
– Grattis till graviditeten!, sa jag glatt till Petra på ekonomiavdelningen.
Hon stirrade på mig med en blick som kunde ha fått en isbjörn att sätta på sig en extra tröja. Ull. Marino-ull.
– Jag är inte gravid!
Här borde jag ha gjort det enda rätta – sprungit ut ur byggnaden, bytt namn och flyttat till en liten fiskeby i Norge. Men nej. Jag, i min oändliga visdom och fablesse för social harakiri, bestämde mig för att försöka rädda situationen.
– Åh… eh… nä, det var klart att du inte är. Jag menade bara att du ser så… eh… fräsch ut.
Hon höjde på ögonbrynet.
– Så jag ser vanligtvis inte fräsch ut?
– Nej! Alltså jo! Du ser alltid fräsch ut. Det är bara det att idag ser du extra… eh… pigg ut?
– Så normalt ser jag trött ut?
Vid det här laget hade min hjärna dragit i samtliga nödbromsar, men min mun vägrade lyssna. Den fortsatte köra på som ett förarlöst, självmordsbenäget lokomotiv på väg mot ett stup.
– Nej, nej, det var den där blusen! Den är ny va? Den är… eh… smickrande och du ser så slank ut!
Om blickar kunde döda hade jag vid det här laget varit kremerad och utspridd över tre kontinenter. Och generationer. Men tydligen hade jag någon form av verbal dödsönskan, för jag fortsatte:
– Inte för att du behöver något slankande! Du är ju… eh… normal!
Det var som att se en långsam bilkrock i ultrarapid. Jag såg hur ordet “normal” lämnade mina läppar och kraschade rakt in i Petras ansikte.
– Normal? NORMAL?
Nu hade vi fått publik. Hela kontoret hade slutat låtsas arbeta och följde istället dramat som utspelade sig. Någon filmade diskret med mobilen. Jag skulle förmodligen dyka upp på företagets intranät innan lunch. Fan! Förmodligen också bli viral på nätet. Inte för mina skills i bloggskrivandet som jag smyger med utan i skillsetet: medelålders-gubbe-som-rockar-loss. Hashtags #weirdo #pucko #stora_fötter
– Jag menade perfekt! Du är perfekt! Som en… eh… helt vanlig människa!
Någon i publiken drog efter andan. Jag hörde pennor falla till golvet. En kaffemugg krossades dramatiskt i bakgrunden. Tystnaden gled in med sin glädjedödande atmosfär.
– Vanlig människa?, väste Petra.
I detta ögonblick dök Lisa, från person… jag menar HR, upp, lockad av ljudet av en karriär i fritt fall.
– Vad händer här?
– Han kallade mig gravid, trött och vanlig!, sa Petra.
– Nej, nej!, protesterade jag. Jag sa bara att hon ser fräsch ut i sin smickrande, slanka blus som får henne att se normal ut!
HR-partner Lisa tog fram sitt anteckningsblock. Jag kunde se hur hon formulerade uppsägningsbrevet i huvudet.
– Jag menade inget illa!, försökte jag. Det är bara det att jag… eh… har prosopagnosi!
– Du har vad?, frågade HR-Lisa.
– Ansiktsblindhet! Jag kan inte skilja på ansikten! Eller… eh… kroppsformer!
– Du jobbade med fotokatalogen förra månaden, påpekade någon hjälpsam själ från publiken.
– Ja, men… det var innan olyckan!
– Vilken olycka?
– Den som… eh… hände igår! När jag… föll och slog huvudet!
– Du såg helt oskadad ut på morgonmötet, sa HR-Lisa torrt. Ungefär som ett vitt vin skulle ställa sig upp, häva sig på tårna och börja snacka. Ett vitt vin som skulle ge Sahara prestationsångest när det kommer till torrma.
– Det var en inre skada! Som… påverkar min förmåga att… eh… uppfatta proportioner! Det är därför jag ser gravida människor överallt! Igår trodde jag att vaktmästaren Bengt väntade trillingar!
Någonstans i bakgrunden hörde jag Bengt muttra “Va fan…”
– Och, fortsatte jag desperat, det är genetiskt! Min farmors brors kusins syster, hade samma problem! Hon gratulerade en gång en hel buss till graviditeten! Inklusive chauffören! Som var en man! Det ligger i släkten!
HR-Lisa skrev något i sitt block. Förmodligen “Psykologisk utvärdering rekommenderas”.
– Och förresten!, utbrast jag triumferande, som om jag just kommit på det perfekta försvaret, Det var inte ens Petra jag pratade med! På grund av min ansiktsblindhet trodde jag att det var… eh… kopiatorn!
En dödens tystnad la sig över kontoret. Jag kunde höra hur min karriär tog sina sista andetag.
– Du gratulerade kopiatorn till graviditeten?, sa HR-Lisa långsamt.
– Ja! Nej! Jag menar… den har ju gått upp lite i vikt senaste tiden…
– Kopiatorn?
– Den använder ju väldigt mycket papper!, försvarade jag mig. Det måste ju ta vägen någonstans!
Det var i detta ögonblick jag insåg att det fanns en gräns för hur mycket man kunde gräva sig själv djupare, och jag hade just sprängt mig genom jordens mantel och var på väg mot kärnan.
– Jag… eh… kanske ska ta min lunch nu?, föreslog jag svagt.
– Det är nio på morgonen, påpekade HR-Lisa.
– Ja, men… på grund av min ansiktsblindhet kan jag inte läsa klockan heller!
– Den är digital.
– Min genetiska inre skada påverkar även min förmåga att… eh… uppfatta siffror! Det är därför jag alltid kommer sent till möten! Och tidigt till lunch! Och…
– Gå till ditt kontor, avbröt HR-Lisa. Vänta där.
Jag hasplade ur mig ett “förlåt” till Petra och började backa mot mitt kontor. På vägen dit hörde jag någon viska “Han kallade henne för en kopiator!” följt av undertryckt fnitter.
Nu sitter jag här och väntar på domen. Jag har googlat “kan man få sparken för att ha kallat någon för en gravid kopiator” men märkligt nog ger det inga relevanta träffar.
Min enda tröst är att det knappast kan bli värre.
…eller jo, HR-Lisa kom just in med en representant från företagshälsovården. Och en man som hade på sig en Canon-jacka. Tydligen representerade han kopiatorn. De vill diskutera min “genetiska digitala ansiktsblindhet” och lite annat.
Fan.