Häromdagen vaknade jag och insåg att något var fel. Galet fel! Inte bara “Jag-glömde-nog-stänga-av-kaffebryggaren-och-nu-kokar-den-sig-själv-till-döds”-fel, utan mer som “Vem är jag och varför håller jag en lax i handen?”-fel. Såklart, den vanliga morgonlogiken kickade in: laxen måste ha en förklaring. En annan sak som också kanske borde förklaras är varför det kändes lite ekivokt att vakna med en lax i handen. Men vi bryr oss inte om att utforska de mer mustiga sidorna av min perverterade personlighet. Sålunda beslöt jag mig för att hålla mig till förklaringen av laxen – inte känslan.
Men innan jag hann tänka klart dök MästerknaSteffo upp, min inre narr, lustigpetter och krävande existentialist.
– Hörru, säger han.
– Va? svarar jag.
– Varför håller du en lax?
– Det är exakt det jag försöker lista ut.
Han nickar långsamt som om han just löst ett stort mysterium. Sen:
– Du borde sätta den på huvudet.
– Va? Nej. Varför skulle jag göra det?
– Varför inte? säger han med den där rösten som får mig att känna att jag är dum för att jag ens ifrågasätter.
– Men en kall firre på huvudet?
– Är det bättre om den är varm?
– Öh…?
– Precis!
Och det är så det går till att jag, klockan sju en torsdagsmorgon, sitter i köket med en lax på huvudet och äter frukost. Frugan kom in, och med oseende ögon gruffade hon ett matt “gmrg…hhn…finns det java?“…och vände blicken inåt och slutade (innan hon ens hann börja) bry sig om mig.
Men historien tar inte slut där. För när jag sätter mig i bilen senare för att åka till jobbet inser jag att jag fortfarande har laxen på huvudet. Och det är då det händer. En bilist i filen bredvid glor på mig, hans mun formar ordet “LAX?” som om det vore världens mest förbryllande gåta. Jag tittar tillbaka med ett upphöjt lugn som bara MästerknaSteffo kan förmedla.
– Hörru, säger jag till honom genom rutan.
– Hörru på dig själv, svarar hans ansiktsuttryck.
Efter en stunds köande kommer jag till jobbet med laxen kvar på huvudet, och det är nu kaoset börjar. För istället för att någon säger något normalt, som “Du har en fisk på huvudet, allt okej?”, blir det en kedjereaktion av fullständig galenskap. Första personen säger:
– Jaha, det är temadag? Vad missade jag?
Och innan jag ens hinner förklara börjar folk dra fram sina egna knasigheter: En kollega sätter en kaffekopp på huvudet. En annan hävdar att “det här måste vara för klimatet” och lindar in sig i aluminiumfolie. Plötsligt ser kontoret ut som en dadaistisk konstinstallation där alla låtsas att det är helt normalt att släppa fram sina inre skumheter. I ett rum hörde jag det omisskännliga ljudet av ett får som bäääade på blandad tyska och skånska. Jag vet inte om jag vill veta mer om det fenomenet.
MästerknaSteffo jublar inombords.
– Se vad jag har gjort, säger han.
– Vad har du gjort?
– Jag har spridit knas. Mitt verk är komplett.
Och det är där jag inser: MästerknaSteffo är inte bara en röst. Han är en rörelse. Va? Vem hade kunna tro det om delar av mitt inre?
När jag till slut kommer hem den kvällen tar jag av mig laxen och lägger den i frysen. För ibland är det så med knas – det kommer i vågor, och man måste veta när det är dags att låta det vila. Men innan jag somnar hör jag MästerknaSteffo viska:
– Hörru…
– Ja?
– Vad sägs om en bläckfisk nästa gång?
Och jag tänker: Ja. Varför inte?