Fan för att växa upp…

Ni som hängt här ett tag vet att undertecknad ibland har en smula lågt i tak och är snar till snabba omdömen om folk. Något vi egentligen inte bryr oss om att förändra eftersom vi gillar oss som vi är. Men en dag för någon vecka sedan dök en person jag haft ett fruktansvärt omotiverat snett horn i sidan till upp i teve och typ sabbade hela min kväll.

När jag blev varse att samma person inom kort kommer att dyka upp i teve var och varanna vecka och förpesta delar av mina kvällar framöver fann jag att jag måste hitta en hållning till det annalkande mörka hotet i min tillvaro.

Jag funderade som snabbast på att kontakta Rent-A-Killer och beställa ett precisionsmord men insåg att jag inte har råd att beställa mord. Dessutom är det en smula läskigt eftersom det kan backfira emot mig själv. Vad är det som säger att den jag har beställt mord på dagen efter sin död inte beställer samma tjänst emot mig? Rent-A-Killer känns inte speciellt lojala heller. Och vad ska man göra om de kommer och prickskjuter en till andra sidan? Fan om man inte ens kan sätta åt mäklartjuvarna för lojalitetskonflikt kan man se sig i månen efter att sätta åt proffsdödarna.

Nä en annan angreppsvinkel var av nöden tvungen att frammanas. Jag kunde i och för sig gå i exil – men fan att jag ska dra utomlands för någon annans skull. En grej vore att skippa teve helt i ett par tre månader, men det skulle inte innebära att jag slapp se människan i andra medier. Skulle jag behöva bojkotta nätet i allmänhet och media i synnerhet? Fuck heller!

Han dök upp i rutan och jag kände en instinktiv vilja att klippa till teven men plötsligt hörde jag en röst i mitt inre

– Ahhh….hale luljea
– Va! Öh vem va det där, sa jag?
– Det är jag din inre bättre sida, hörde jag en mjuk röst säga.
– Bättre? Som avstavar halleluljea!? Hur fan kan du vara bättre?
– Ok stavning är kanske inte min grej men jag har lösningen på ditt dilemma.
– Vilket dilemma?
– A pa pa inte försöka hemlighålla saker för dig själv.
– Men…
– Det är först och främst dumt men även logiskt omöjligt. Du vet att jag vet att du vet att jag vet vad du försöker underhålla för dig och mig och att det inte är någon idé.

Eftersom jag vet att det är förenat med direkt idioti att försöka argumentera med mig själv där jag vet att en av oss kommer att gå förlorande ur striden samt det faktum att den bättre sidan av mig självt hade lyckats kollra bort mig totalt bland vem av mig som egentligen visste vad om oss gav jag upp. Inte likt mig men å andra sidan så är jag sällan lik mig.

– I give upp! Vad är den stora *host* lösningen då rå, sa jag ironiskt.
– Det är så enkelt.
– Men kom igen!
– Du behöver bara gilla honom.
– Va?!
– Japp
– Gilla någon jag hatar?!
– Hatar är ett så starkt ord.
– Bah!
– Du kommer inte långt med den inställningen…
– Hörru!
– Hörru på dig själv.

Och som ett brev på posten insåg vi att positionerna låstes. Jag tittade stint in i mitt inre. Min bättre sida gav mig en skenhelig blick och satte sig i yogaställning. Jag visste inte att jag kunde sitta i yogaställningar. Fan om polarna bara visste. Nåväl. Jag stirrade som sagt in i mig själv surt och blev på ett märkligt sätt lugn när jag såg hur den inre av mig med konstant flödande kärlek log emot mig. Det var som om någonting löstes upp i mitt inre…öh yttre. Jag tittade på teven och kände hur jag fick en lust att bli kompis med killen i teve-rutan som nyss nästan orsakat mig ett hastigt besök på On-Off med en tafflig lögn om “….jodå jag lovar. Plötsligt rasade teven bara ned på min knytnäve. Värsta osisen att jag hade näven knuten men vilken tur att vi köpte drulleförsäkring. Säg den där nya LED- tekniken är den verkli…”

– Men va fan är det som händer, sa jag när jag kände hur jag kunde titta på mannen i rutan utan att vilja trycka på första bästa atombombsknapp.
– Härligt va, sa den inre mig som fortsatte bestråla mig med kärleksfulla tankar och känslor.
– Jag fattar inte
– Det är lugnt. Go with the flow.
– Jag känner att jag …ty…tycker om honom…
– Är det för mycket så kan jag stänga av?
– Nej fortsätt. Fan nu vill jag  bli kompis med honom! Hahaha!
– Hmm…
– Åh…jag känner hur jag älks…
– Nä där går gränsen. Nu stannar vi upp.

Och med ett klick kände jag hur jag blev mig själv igen. Eller inte riktig mig själv men något hade skett med mitt förhållningssätt till mannen i teve-rutan. Jag kände att jag gillade honom. Att jag respekterade honom. Att jag ville bli kamrat med honom. Till och med leta upp i Facebook och vänförfrågan. Kanske till och med bjuda på en fika någon dag. Det sista jag hörde min finare ädlare sida av mig själv säga var ” att det ska vara så svårt att bestämma sig för att gilla en person och använda det som utgångsläge. Fan livet blir så mycket enklare då”.

Man kan inte annat än hysa den djupaste respekt och känsla för mannen som idogt arbetar för att ge oss showen. Kan jag få ett:

Go Crippa!

fan vad surt det är att växa upp…

Läs även andra bloggares åsikter om christer björkman, schlager, show, teve, hat, ovilja, kärlek, förhållningssätt, facebook, mognad, humor, självinsikt