Osynlig meny

Häromdagen fick jag för mig att gå på restaurang med polarna och käka en bit och agera vuxet. Vi eniroade upp en soft matlangare på söder och bestämde träff. Väl där blev vi placerade i ett mörkt litet hörn med utsikt mot absoult ingenting men det störde oss inte det minsta eftersom nu skulle vi umgås och ha det trevligt. Jag vill minnas att en polare drog fram ett litet häfte med sånger att sjunga men som tur var så är en av oss tillräckligt modig för att säga det vi andra tänkte.

– Medhavda texter att sjunga? Vadå är du hundra år? Lägg ned för fan. Här ska inte sjungas här ska supas.

Och me de orden fick polaren stoppa ned texthäftet och gömma undan stämgaffeln. Vi andra andades ut och ropade på kyparen.

– Bira för fan! Och låt det flöda!

Han gled bort lite ostentativt och verkade brydd över att vi använde oss av gasta-hem-korna-volym. Som om vi brydde oss. Ett gäng bira var senare kom han fram och frågade om vi ville ha menyn.

– Vischt fan! Vi schulle ju käka okshå!
– Det är det man gör på restaurang, sa han
– Ja ja, det gör man på machdonaldsh oxshå…langa menyn för fan!

Och här fick han in sin hämnd. Han langade fram menyer lika stora som mini post-it lappar. Med fontstorlek absurt smått och textfärg som hade tagit begreppet smälta in i bakgrunden till absoult perfektion.Vi tittade först på menyn, sedan på varandra och sist på kyparen som gled iväg och gömde sig i sitt bås med en illa dold föraktfull blick.

– Vafan! Jag sher inte vad det schtår!
– Inte jag heller.
– Är det någon som har glajjor?
– Shoom om det shkulle hjälpa. Här behöver man schtjärnkikare.
– Vad gör vi nu då?
– Håller fanan högt och beshtäller.
– Men hur shka man veta vad man får?
– Lita på mig . Jag nollschänder mig fram genom menyn.
– Falling down standing typ?
– Psis aldrig erkänna en schvaghet, och med ett highfive, knäppte vi med fingrarna och bad kyparen komma förbi.

Och eftersom orden och talet är en gåva jag har snott från de mer talträngda lallarnas skara så gasade jag på och spelade kunnig, intresserad och ställde en massa snygga frågor som i och för sig inte gav mig något vettigt svar eftersom allt innehöll orden “connuseuer”, “chatu”, “pomme da this” och põmme da that” “conflour”, “eel” och fan och hans moster. Jag viftade friskt med de packade armarna och pekade (fullomligt övertygad om att jag visade prov på sällan sedd initiativförmåga) på måfå på några osynliga rader och sa “det, det där och så lite schdant ocshå och shå tar vi in lite mer bira oxå”.

När maten en timme senare kom in i läskigt skick sa jag:

– Vad är det här?
– Det du har beställt?
– Skojar du med oss
– Ser jag road ut?
– Det här går ju inte att äta.
– Det gör det visst men kanske inte i den här kombinationen du har beställt, sa han och gled iväg.

Jag ska erkänna att jag aldrig förut ätit pocherad ål med ponfritt, jordnötsås och bönsallad…

Läs även andra bloggares åsikter om meny, restaurang, mat, finsmakare, öl, packad, kypare, falling down, allsång, glasögon, ålderskrämpor,