Guitarhero

Jag var inne på Aku´s blogg och fick en resa så det sjöng om det bland gamla obskyra musikaliska superhältar.

Hanoi Rocks! Fuck! Bara ett band med attityd döper sig så att namnet definierar det de gör. Och den som inte håller med mig att Michael Monroe är en superstjärna av rang är dum, efterbliven eller inte född i tid för att inse sanningen i det jag säger.

Bara Pauls Stanley slår honom på fingrarna i termer av starquality – mest för att Paul var/är? tvungen att rita en stjärna på ögat…annars är det nog jämt skägg mellan dessa superherrar.

Själv är jag inne i en hård Iron Maiden period just nu. Slutade lyssna på dem när Paul di Anno fotades men jävlar vilket band! Den bästa låten alla kategorier är Killers. Vilka gitarrer! Vilka solon! Vilken röst.

Så fort den kickar i gång i ipoden då jag vandrar över stadens gator så krummar jag min rygg, skelar lite galet med ögonen och börjar höra röster (ifos inte så märkligt eftersom det är Pauls röst jag hör i lurarna) och känner mig som värsta massmördaren. Folk ska akta sig för att ge mig en blick för risken att de får en dos svalevosande kommentarer är överhängande. Dont mess with vardagskillern i loafers och snygg slick cityrock liksom.

En annan grej som jag förundras över: jag kan vartenda lick, trumfill och cymbalslag fortfarande. Snacka om ryggmärgsinpräntat. Pavlov och hans jävla hundar har inte en suck. Innan första vovvet hunnit ur deras strupar vid klockslagningen har jag redan hunnit förbi tre cymbalslag och dubbelbaskaggat mig förbi ett avancerat passage utan att darra på manschetten.

Ibland ställer jag mig bredbent hemma, kastar med flinten och ropar på frugan kolla här och river av ett klassiskt solo på 37 sekunder från 100 000 years (live versionen), hoppar runt och avslutar med att glida ned på knä och sträcka upp ena armen i värsta rockposen. Jag tittar bort i fjärran på den imaginära mångtusenhövdade publiken.

Jag ser en snygg tjej som jag tänker be crewet ge ett backstagepass till. Någon tänder en tändare. Kamerablixtarna flashar på som fan, trots att jag utryckligen gett order om att ingen får ta med sig en kamera in på konserten. Någon på skivbolaget ska få svettas bestämmer jag mig för. En snabb tanke glider förbi “stängde jag av strykjärnet hemma?“. Jag beslutar mig för att den tanken inte hör hemma här och ber den fara och flyga. This is my moment!

Svettig tittar jag på frugan med en blick som söker bekräftelse över hur skicklig jag fortfarande är. Tyvärr brukar svaren från henne bli; jaså gitarssolon från hell kommer du ihåg ton för ton fast du inte hört dem på hundratusen år men att komma ihåg att kliva av bussen på väg hem och gå in på Konsum och köpa välling till lilleman tio sekunder efter avslutat mobilsamtal…det kommer du inte ihåg.

– Men va fan…
– Inte den tonen!
– Den här då, säger jag och river av några egna inspirerade licks med gitarren.
– Har vi inte kommit överens om att gitarren ska ligga i garderoben?
– Men jag vill spela git..
– Har du stökat till igen i garderoben för att du ska spela till gitarrsolon?
– Men va…
– Nu ställer du in den igen, ta fram coopkassrna det är dags för helghandling.
– *mutter*
– Muttra på du bara. Börja anteckna. Vi behöver ost, välling, mjölk, ris…

Andra bloggar om drömmar, hanoi rocks, paul di anno, iron maiden, coop, gitarrsolon, guitarhero,paul stanley