SAS

SAS=SkitAsadåligaSäten. Ett riktigt kusligt företag som förmodligen är på ruinens brant. Enbart deras desperata jakt på mammon förklarar deras beteende. Jag hoppas det om inte annat.

Vad för efterblivet köttpucko bygger planen på så sätt så att man placerar en surt ur näsan betalandes kund exakt 47 cm ifrån ett jävla dånande jetutsug? Ok, kanske man inte ska hålla konstruktören ansvarig, men då är det ju stolsitsplaceraren aka knulla-röven-av-folk chefsjonet då. På SAS. Jag skiter fullkomligt i de andra bolagen eftersom det är på ett SAS plan jag sitter. 10 000 fötter upp under ett monotomt dånade i ungefär 200 decibel.

När det uppdagades för mig att jag och motorn skulle stifta och fördjupa vår relation med varandra ringde jag på en flygvärdinna och sa:

– Skojjar du eller ska den här motorn dåna så här?
– Ja fast de blir lite tystare när vi kommer up i luften!
– Definiera lite, sa jag skickligt och högg på den springande punkten i hennes påstående. Man har ju inte Argumentationsteknik for Dummies i bokhyllan för intet menar jag.
– Ja du kan få öronproppar, sade hon ännu mer skickligt undvikande definitionsfrågan.
– Menar du att jag först ska betala 4500 kronor skattade märk väl, därefter placeras i ett litet jävla dragigt hörn, bredvid en osympatisk motor från hell och därtill sitta med fula gula öronproppar i två och en halv timme! Öronproppar! Tror du att jag släpar med mig min iPod över hela jävla Europa för att sitta och titta på den?
– Ja. Det finns tyvärr inget jag kan göra.

Och för ovanlighetens skull fick jag för mig att “ja ta mig fan det finns inget hon kan göra“. Steffo var inte sur på henne. Hon har inte byggt planet, eller designat de ohemula sittplatserna. Hennes enda brist var val av arbetsgivare. Dessutom var hon inte helt oäven för ögat. Och jag vill vara skapt som en nors om jag ska bråka med damen med kaffevagnen. Jag skickade ett omuntert snett leende och sa att jag ville byta plats.

– Det finns inga platser.
– Joho då, längst fram.
– Då måste du uppgradera!
– Jaså? Och det kostar?
– Några tusen kronor.

Vänta lite! Backa bandet! SAS har mage att ta 4500 för en plats som jag inte ens skulle ge till en döv fiende, och så erbjuder man sådana som mig som inte finner sig i detta en “uppgradering” för några laxar till. Jag tar tillbaka mitt påstående om att SAS är på ruinens brant. Snarare tvärtom. Med den här fina affärsmodellen kommer de glada åttiotalets hysteriska ekonomiska läge tillbaka innan någon hinner säga axelvadd. Fan jag måste ringa min personliga bankman (bara en sådan sak – vad i helvete är personligt med honom?) och be att han styr upp lite SAS aktier.

– Glöm att jag degar flera tusen, sa jag trumpet.

*VRRRRROOOOOOAAAAAAMMMMMMMMMMMMMMM*

– Ursäkta?
– GLÖM DET, vrålade jag då motorn fick för sig att flexa musklerna.
– VILL DU HA ÖRONPROPPAR? vrålade hon.
– grr…

Mantrat poppade upp “steffo kom ihåg att det inte är hennes fel. kom oxå ihåg att det är hon som beslutar om du ska få två påsar socker till kaffet“. Jag ba “men va fan ska jag behöva stå ut med detta i 3 timmar?” . Mantrat ba “sere så här, jiddrar du för mycket med henne endar du upp med en kopp ljummen te“. Jag ba “te?“. Mantrat ba “förmodligen inte ens Lipton“. Jag ba “vad säger du?“. Mantrat ba “minns flygvärdinnan på Icelandair när du var i USA senast“. Jag ba “påminn mig inte“. Mantrat ba “inte ens mat fick du. Sorry sir but it seems that we don´t have any food reserved for you “. Jag ba “hon va ju helt dum i huvet“. Mantrat ba “må så va men visst var du hungrig“. Jag ba “skojjar du“. Mantrat ba “då så“. Jag ba “så jag ska va soft“. Manrat ba “vill du ha kaffe?“. Jag ba “äter en bäver träd“. Manrat ba “då så“. Jag ba “ok“.

– ÖH …NÄ, men jag är inte nöjd!
– VA?
– JAG ÄR MISSNÖJD SOM FAN, vrålade jag.
– AHH…OKEJ. DÅ HÄMTAR JAG EN KLAGOMÅLSRAPPORT, gastade hon och gled bort.

Klagomålsrapport! Ahh…det är skönt att vara svensk och få upprättelse medelst en liten skriftlig papperslapp som jag vet kommer att försvinna någonstans i hanteringen…

Fuck SAS!