Ingenstans i receptet…

…står det att maten smakar aska.

Jag viker upp sista sidan i DN och hittar till min glädje ett recept som jag inte visste fanns. Med tanke på att frugan och jag nu ätit oss rätt mätta på korv med bröd, spaghetti i så långa banor så att Pluto häpet skulle få mindervärdigetskomplex så är det inte så konstigt att vi börjar se oss om efter nya rätter att idissla fram på de allt mer svenssonfamiljelika vardagarna.

– Hörru, vad säger du om detta, sade jag och kastade tidningen till frugan så att hon skulle få en chans att lägga in en protest eller liknande.
– Ser smutt ut som fan, sa hon
– Hörru vad säger du om att vi gör det ikväll
– Det var det bästa jag hört dig säga på länge din pajsare
– Pajsare … haha
– Haha…

Ja som den uppmärksamme läsaren kanske förstår har vi högt i tak hemma, men lågt i vokabulären. Vi är inte så långt ifrån våra förfäder neanderna som vissa andra vill påskinna. Vi är coola med aporna och släktskapet. Faktum är att skulle en chimpans knacka på skulle vi lätt erbjuda den ett mål mat, en filt och en egen fjärrkontroll till gästteven.

Var var jag nu. Jo beslutet godtogs med bred marginal att vi skulle experimentera med dagens mattips från DN. Jag hastade ned till vår lokala Konsum och köpte de nödvändiga ingredienserna. Väl hemma tog frugan över då jag fortfarande är bannlyst från köket efter episoden med ” vi äter alldeles för mycket salt och peppar här i livet”. Jag fick snällt titta på när hon skivade upp choritzon, tärnade zuchinin, skivade en liten röd lök, pressade ned en färsk vitlök, sköljde av cannellinin (vita jävla bönor), öppnade burken med små pomodorini ( för de med taskigt koll på växtvärlden – små tomater).

Det luktade fantastiskt. Spisen såg ut att stormtrivas. Grytan ingav förtroende att här ska det inte fuskas med uppkoket. Snålvattnet forsade och jag stod och hoppade upp och ned och frågade när maten skulle vara klar.

– Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sade hon kajsavargigt.

Jag gav henne varggrin.

– Gå och kolla på teve så länge, sade hon.

Slog på femman och hamnade mitt i ett avsnitt av Outsiders. Till slut efter en enon av väntan med en mage som vrålade ” när fan blir det krubb?”, säger mitt vått och torrt.

– Maten är serverad, kom och ät.

Jag gjorde nytt personbästa in till köket. Ni har aldrig varit hemma hos mig och trust me ni kommer heller inte att bjudas in, men jag kan säga som så att från ryggläge i soffan till insladdning och grepp av kniv och gaffel vid köksbordet tog 0.3 nanosekunder.

– Var är din skugga, sade frugan
– Den kommer snart, seg i starten bara.
– Hungriga va?
– Rapar en bäver?
– Hugg in, sa hon
– Luktar himmelskt, sa jag
– Eller hur, sade hon
– Jag älskar dig, sa jag
– Jag älskar dig också sade hon, men nu är det för mycket snack igen. Hugg in, vettja!
– Att jag ska, sa jag.

Den första tuggan hann smita ned innan smakcentret kastade sig baklänges och åt sidan med ett ” va i helvet är det här!”

Och det är här min kritik kommer in. Varför kan inte idioten som har skrivit ihop det här receptet köra en disclamier typ: “Obs! Detta kanske inte kommer att falla alla i smaken” eller något liknade. Kanske att kombinationen stora bönor, choritzo inte är det maka paret man förväntar sig. Att de konserverade coctailtomaterna har lika mycket party i sig som en femårings kalas. Vad är det för fel på chefsredaktören på DN? Vafan smakar inte han av alla jävla recept innan de publiceras med snygga bilder, soft dimljus och glada människor som smörjer kråset så att Cesars festmåltider verkar vara närmare asketiska i jämförelse?

Och hur kul är det att mysa framför teven med varsin knäckemacka och en rätt utspädd varm choklad ( då vi bara hade en ögonblicksportionspaket snodd från ett fik tidigare på dagen) att dela på. Nä från och med nu är det fan i mig Gorbys som gäller!