Lokal kriminalitet lönar…del 2

Jag sjönk ihop i en liten hög och tänkte. “Fuck snubben nu får du se till att den lögn du producerar inte får ha minsta spricka!” Den kommer att synas i sömmarna och måste vara tät som fan. Inte en droppe fukt ska rinna igenom.

Först ringde jag polaren.

* Ring*

– Linus!
– Jävla ärthjärna. Va fan tänkte du med?
– Vem ere?
– Kötthuve. Parkera cykeln i trapphuset. Hallå!
– Steffe? Vänta lite. Backa lastbilen. Menar du att jag skulle låtit den stå ute på gatan. I dina hoods?
– Men va fan…
– Jag ringde på din jävla dörr i en timme och inte fan orkade du masa dig upp. Och tänka sig att jag i en konstig iver att vara polare släpade upp skiten manuellt för trapporna. För vadå? Att bli uppringd och kallas för…kötthuve?
– Tog du inte hissen?
– Fan min ugn är större än din hiss. Den går för fan inte in i hissen.
– Jo om man drar upp den på bakhjulen så…
– Och det tror du att en bakfull hjärna skulle orka komma på.
– Då får du fan i mig skylla dig själv!
– Timeout! Vad handlar det här om? Är cykeln stulen? Utanför din dörr? Jag fattar inte att du bor kvar där. Snart har du bara drömmarna kvar. Och de kommer det att hitta på ett sätt att själa. Flytta för fan!
– Nä då. Cykeln stod kvar.
– Ja ha, och varför är jag då köttfärshuve?
– Kötthuve. Inte köttfärshuve!
– Tycker du att det är läge för en definitionsstund nu eller?
– Tja grannen kom upp.
– Åh…hon den där sexiga trettitaggaren? Mmm… vilken puma.
– Puma? Mer ett lodjur med den där muschen.
– Åh jag heter Stefan och tror att jag kan vara kräsen.
– Åh jag heter Linus och tror att jag kommer att få sex.
– Titta nu har vi tappat tråden igen.
– Ja jag vet. Måste bero på whiskeyn från igår.
– Men visst var den smutt?
– Fett gott. Speciellt om man spär ut med lite saft.
– Eller hur. Slinker ned som värsta polaren.
– Fast idag är vi lite osams.
– Va? Men det är för att du inte skickat ned livräddaren Calzone Specialen.
– Kanske det?
– Trust me on this one. Innan jag skickade in pizzan för att medla lite var det värsta striden mellan uppkast och rännskit. Under en orolig 10 minuter medan pizzan skulle vara klar var jag panikslagen att det skulle bli oavgjort och att de skulle ta sig ut på varsin sida. Lyckligtvis lugnade pizzan ned allt.
– Åh fan!
– Jepp. Men berätta, vad har hänt?

Och jag berättade. Hela den osnygga historien om bågfilen, sprayen och amatörtouchen. Linus garvade stabilt och länge och när jag påpekade att jag inte behövde ett asflabb i örat av den skyldige menade han att jag hade mig själv att skylla och att om man kommer från tjyvkvarter och inte kan ens det mest elementära så är frågan vem som ska skämmas mest, kvarteret eller han som polare. När jag precis skulle gå i clinch med honom sa han “men lösningen är ju enkel som fan”.

– Vad menar du?
– Ja skyll på Harry.
– Vilken jävla Harry?
– Spelar det någon roll?
– Skulle tro det. Om jag säger Harry kommer grannen säga vilken jävla Harry. Harry är en rätt så viktig del i denna story om jag ska skylla på honom.
– Jag kan vara Harry!
– Men du är ju Linus.
– Ja jag vet det . Och du vet det med. Men vet grannen det?
– Ah…en fikon..fika..fik va fan!
– Fiktiv person!
– Jag hade det på tungan!!!
– Men jag hade det först. Så jag vinner.
– Men…
– Slicka i dig bara.
– Faaaaaan…
– Sorry men jag måste krysta.
– Men ..
– Jag ringer dig…

Och så la han på luren. Jag hatar att behöva bryta upp ett telesamtal. Värsta jävla cliff hangern. Man behöver inte sådant i livet. Det räcker med de på teve…

to be continued…