Handlös I

Its getting late. Too late egentligen för en ansvarstagande småbarnsfarsa. Klockan är 01.45. Bara en sån grej liksom.

Jag halvlägger mig i soffan och tar upp papper och penna. Vänta nu tänker en del. Papper och penna? Vad är detta? 1800 talet eller? Lugn bara. Jag är osams med min dator. Den befinner sig just nu i ett konstant emotionellt kraschläge och jag är inte den som är den. Med ett fuck you kör du dina jävla förbjudna åtgärder som om jag bryr mig, letade jag upp papper och hittade tro det eller ej en fungerande penna. Trots det heliga löftet om att bli helt digital för tre år sedan.

Jag gäspar stort, för att syresätta hjärnan så att en story ska kickstarta i huvudet.

Plötsligt mitt under det så viktiga gäspandet får jag skräckslaget bevittna hur min tunga med ett raskt hopp skuttar ut ur min mun.

– Nu får det ta mig fan vara nog!, sa tungan och landade på min mage med ett blött smaskande.
– Haoo thar! skrek jag tunglöst och fortsatte ” wat menthars mejd djet hära?”
– Strejk, sade tungan.

Jag måste erkänna att det såg lite äckligt ut att ha tungan liggandes där på min mage.

– Vffor thet. Vajdå stjek?, sade jag
– Det känns inte som om jag lever längre, replikerade tungan.
– Vaddå inthe lhever. Du är her levjande än någhontsin, frisk, luktar gott, känner smaker…, sade jag och blev bryskt avbruten.
– Precis! Det är det som är det stora problemet. Du har slutat röka, dricka alkohol och käkar bara nyttiga grönsaker nuförtiden. Vad skall jag göra då? Armhävningar?, spottade tungan fram.
– Jomen, jag måsthe ju thnga på min hälsha. Jag tappar ju rösten om jag ska röka 40 cigg om dagen och avsluta varje dag med en halva whiskey. Fan dagarna innan jag slutade röka var de värsta i mitt liv.
– Inte jag!
– För övrigt shå hsnushar jag!
– Visst grov portion. Oh så manligt. Om det inte för pungkulorna skulle man tro att…
– Hörru! Nu mår jag thuvärent. Fäsch, fhri och vågar shjee vhärlden i vhithöghat, avbröt jag och hoppades att tungan skulle se det från min sida.

Ack ja! Livet är verkligen förunderligt. Jag menar där satt, eller halvlåg jag. Tunglös. Hade precis förklarat för den strejkande jävla tungan varför jag precis hade ändrat på mitt osunda leverne, när jag till min fasa ser min högerhand vrida sig loss och handlöst kasta ut sig i luften och landa bredvid tungan. Till råga på allt så landar handen med ett obscent pekande långfinger åt mig.

– Jag håller med tungis, sade högerhanden och fortsatte, sen du fått för dig att leva detta visst sunda men oh så tråkiga liv så har jag insett hur meningslöst mitt liv är. Inga cigg att hålla i. Inga plånböcker att dra upp vid baren. Inga fingrar upp i luften vid birabeställning längre. Vad ger du mig för det? Fyfan vad tråkigt! Jag strejkar jag med avslutade handen sitt märkliga tal.
– Men då kjan jag inte shkriva det thär, sade jag förfärat. Hur fan ska jag kunna blogga? Med vänsterhanden eller?
– Glöm det, sade vänsterhanden och gled av armen som om den egentligen var en protes.
– Fhuck you allihop. Jag shrivre med arnmbågarna om shå krävsh
– Lycka till!

Fjahn dget ära ghnsk a vårt abnlopgga med adrmbagggggårna, mjenm jagh gert inthge uppgh.

tho bhje conthinueed