Barnets vagn…

– Fan såg du?
– Jepp!
– En brio 2004!
– Såååå passe…

WTF?

Pratar de om mig och min vagn? Med en föraktfull ton också? Glöm det. Ingen kommer undan med det.

– Hörni! Ja just det ni två. Vad snackar ni om . Vad är erat problem?
– Öh…inget vi snackar bara.
– Om min vagn. Jag är inte född förra veckan. Lilleman däremot är 10 månader och till och med han lackar ur vid diss av hans barnvagn. Så…vad är det om, sade jag stridslystet.

Nu tänker säkert den mjuka delen av publiken: vad har Steffe för problem, släpp det gå vidare, två såskoppar, skit i dem, lek med din son, sease the day, var med i momentet, chilla, sätt dig i lotusställning, andas ut, omfamna världen, käka skumma svampar, tänd en rökelse, skaffa ett fadderbarn, älska din nästa, vänd den andra kinden till…

– Du missförstår, sa den ene lite darrande på rösten.
– Gör jag?
– Ja vi menade…
– Jag vet vad ni menade!
– Hey vänta polaren! Slå dig ned. Vi bjuder på en fika och en förklaring. Det har med vagnar, brudar och attityd att göra.

Gratis kaffe? Som småbarnsförälder är det en ynnest vi inte har råd med sen blöjjor, bajspåsar, skrattretande små kläder till skrattretande makabra priser, leksaker vars andra högre syfte är att ligga i bakhåll då man intet ont anandes slits upp i ottan för vällingproduktion trampar på dem med nyvakna hälar, en dag för cirka 10 månader sedan gjorde entré i hushållet. Jag funderade… skulle jag skalla dem eller skåla med dem? Det sunda förnuftet segrade, samt att faktorn “du är pappa nu och har ett ansvar, dags att växa upp” poppade upp i mitt huvud.

– Jag dricker bara Cappucuino!
– Visst visst…

Det visade sig att dessa två hedersknyfflar hade insikter om barnvagnar som jag aldrig i hela mitt liv skulle kunnat gissa mig till. För att denna period då jag pappaledigar ( vilket i sig är en absurd jävla motsättning…vadå ledig? Det enda som är ledigt är mitt sömnbehov och mitt tålamod. Allt annat jobbar för fulla muggar) ska bli en så smutt historia som möjligt är tricket att hotta upp vagnen. Som Kenta (han med den hotta CityChildCarrier i metallicgrå) sade; Om du ändå ska dra barnvagnen varför inte göra det med klass?

– Klass?
– Jepp, smootha handtag, lågprofilsdäck, korrisionskydd i metallen, blästrad plast, 3 punkts fjädring, handbromsar.
– Men…
– Låt mig gissa vad du ska säga “men kostar inte det en massa pengar”?

Värsta tankeläsaren, liksom.

– Öh…
– Jo det gör det. Men det är det värt. Brudarna kollar upp. Ungen vill bara sitta i vagnen. Glöm sådant som böja sig tredubbelt i sandlådan. Finns inte på världskartan.
– Äre sant, sa jag som hade starka åsikter i ämnet hänga i publika sandlådor.
– Jepp, sa Anton (TownRacer 25x) och fortsatte, vilket innebär att du kan chilla på tillbakalutade fik. Vilket jag och Kenta har gjort nu i 2 månader. Kolla i min vagn, inbyggd DVD-spelare. Tror du att Liston, min son vill lämna denna vagn någongång under en så kallad “promenad”?
– Åh fan, sa jag och smuttade på Cappucinon.
– Har du regnrock?
– Vattentät som fan, ful grön!
– Foträta skor?
– Ecco!

De tittade menande på varandra. Sedan frågade Kenta mig: varför?

– För att ha dem vid promenader så att jag inte får ont i ryggen och inte ska bli blöt.
– Har du hört på vad vi har sagt?
– Ja men…
– Inga men. Stick iväg till barnvagnsproffsen. Hooka upp en ny, värt varenda spänn och häng med oss istället.
– Men vad har det med brudarna att göra?
– Hur många hotta babes hittar du i en park full av sand, väta och kyla?
– Inte en endaste en.
– Och här inne, sa Kenta och svepte med handen sådär överdrivet teatraliskt.

Jag vet ju vad ordet här betyder så ingen jävla kroppspråk behövdes för min del. Men jag klunkade på cappucinon och lät ett öga svepa över lokalen. Med metoden se men utan att det syns. Och ta mig fan det var överflöd av hotta babes inne i fiket. Och som på beställning gled en av dem fram som hade kunnat gett Michelle Pfeiffer (ja jag tycker att hon är snygg, så nu vet ni det) en match på hennes bästa dag och vida överglänsa henne, fram och klappade Liston på huvudet. Kenta kråmade upp sig och började nollsända på henne.

Anton gav mig en blick. Modellens kompis kom fram och klappade Antons knodd på huvudet och mumlade något om vilken “fin barnvagn du har”, varpå Anton utan att röra sig tryckte på några spakar som fick barnvagnen att spela en liten ljusmelodi. Hon fnittrade till och Anton lade in överväxeln och började sända på henne i 140 km i timmen.

Jag kunde ha spänt på mig en bombväst och vrålat “ned med vadsomhelst” bakom ett våldsamt skägg. Hade inte spelat någon roll. Jag var en blind fläck. Ingen såg mig eller min barnvagn. Jag insåg att något måste göras och dröp av.

Jag tackade för kaffet vilket var bortkastat med vokaler och konsonater, men en god uppfostran kräver sin tribut. Kollade saldot på kontot och svepte iväg till första bästa barnvagnsnasare. Lämnade in min gamla vagn och sedan gled Lilleman och jag ut med en “EasyLightCarrier” 2007 års modell. Med Dvd, handbromsar, hydraliska stötdämpare, inbyggd humörshöjare, trådlöst internet accesspunkt, utfällbart skötbord, barnmatsvärmare och solpaneler för att driva hela maskinen. Vikt? Ynka 12.8 kilo.

Ja visst fan! Den har också ElevatorAdjustmentSystem, vilket kort innebär att man kan få in den i vilken jävla hiss som helst. Vet inte riktigt hur det fungerar men den går in i hissarna. Har något med att förskjuta rums-tidsperspektivet att göra.

Så nu sitter jag på sköna fik med Lilleman fullt upptagen med att vara glad och lycklig i sin nya vagn. Givetvis sitter jag på fiken för att surfa och softa i allmänhet. Och för att slippa sitta i vindiga jävla sandlådetillhåll. Ragga brudar är inte min grej. Jag har mitt på det torra. Åh… på tal om det så har vagnen inbyggd lufttorkare vid blöjbyte. Slut på tiden med fumliga torkservetter och bajsstänk på kläderna.

Kenta och Anton tycker att jag är grå eftersom jag envisas med regnkläderna men de är rätt impade av min vagn…