Bitter…Jag? Ähhh!!! del 73

…forts KAPITEL 28 eller Den Lesbiska erfarenheten

– Jo, började hon men slutade.
– Ja?, sade jag och avvaktade.
– Jo… det är så att jag har funderat lite grand över oss.
– Okej, sade jag trevande och lite halvtaktiskt eftersom jag ville vänta och se vart detta skulle leda utan att trampa i klaveret.
– Som sagt, jag har haft lite tid att fundera nu när jag var borta i Dalarna över vårt förhållande, sade hon och på något skumt märkligt sätt lyckades hon låta meningen hänga kvar i luften så att jag blev tvungen att glida in med någonting konstruktivt.
– Mmm… sade jag, totalt okonstruktivt men försökte bättra mig med att fortsätta med, jag har också haft lite funderingar och kisade med ögonen bortåt fönstret till så att det skulle verka som om jag faktiskt hade gjort det.

Inte alls någon höjdarmening men kom ihåg att jag var under en stor press med otrohet och allt det där liggandes i vattenbrynet. Till detta kom det ett samvete med huvudet i en hink och en mage som var i uppror över den feta pizzan som nyss likt en klump hade gjort en ovälkommen entré, kollat läget och ville ut igen så fort som möjligt. Fram eller bakdörren, det spelade ingen roll verkade pizzan tycka. Ut bara. Jag kämpade emot och lyckades komma överens med pizzan om att den skulle ge mig lite tid. Pizzan lugnade ned sig med garantier från min sida att jag skulle göra allt för att den skulle komma ut vid ett senare tillfälle. Fram eller bak, det fick den själv avgöra. Men inte just nu. Snälla.

En annan del av mig fick för sig att hon kanske ville göra slut, men att hon var rädd för hur jag skulle reagera. God damn, sade den och log lite. Fan tänk om hon ville göra slut, då skulle jag klara mig undan det hela utan några som helst bannor. Jag sträckte mig något och såg ljuset vid slutet av tunneln. Plötsligt såg jag hur ljuset släcktes och en annan del av tunneln tändes. Det var en annan del av mig som sade, what if om hon vill fördjupa relationen med barn, valp och husvagn någonstans? Den närhetsrädde Luther. Mr Uncommitment. Typ Dalarna? Hon kanske bara rekogoniscerade under helgen? Vad skulle du då säga?

– Ha! den var bra, hörde jag samvetet skratta burkigt ungefär som om han hade en hink över huvudet, vilket han hade.
– … så att du får inte bli ledsen nu, sade hon, men jag tror jag vill göra slut.
– Öh…, va?, sade jag helt ställd eftersom jag hade slutat lyssna på vad hon hade sagt och varit helt vilse bland tunnlarna.
– Det är inte ditt fel! Utan det är jag som har problem, försökte hon trösta mig med.
– Göra slut? Du vill göra slut? Dumpar du mig?
– Åhhh…när du säger det så där så känner jag mig som ett svin…

Inte så konstigt kanske eftersom jag hade blivit tagen helt på sängen och förmodligen hade lagt upp en ledsen hundvalp look. Folk påstår nämligen att jag ser ut som en ledsen hundvalp när jag blir förvånad. Jag insåg snabbt att detta skulle kunna bli räddningen och fortsatte med den ledsna något förvånande blicken. Innerst inne vill jag bara jubla och klappa mina händer över hur min räddande ängel hade klivit fram och räddat mig ur vad som skulle kunna bli en obehaglig scen. Jag gav långfingret åt mitt samvete. Vilket var helt bortkastat eftersom det var svårt att se mitt finger med en hink över huvudet.

– Ja… öh… det kommer ju lite som en chock, sade jag och fortsatte, fast jag förstår ju det att om du inte trivs så skall vi inte vara ihop och jag får helt enkelt bita ihop och gå vidare med mitt liv.
– Men vi kan väl fortsätta vara vänner, sade hon och tittade på mig.

Jag höll på att trilla av soffan! Här sitter jag i min lägenhet, med en ångest som tillhör en av de större och en kista som vill slänga ut allting i dess omedelbara närhet åt vilket de månde vara och vill göra slut med min tjej. Då visar det sig att hon vill dumpa mig med mina fraser som jag borde ha patent på. Vi kan väl vara vänner och hoppas att detta inte förstör något av de fina minnen vi har ihop, felet är hos mig, tiden läker alla sår och hela registret. Jag höll fan i mig på att smälla av! Ha ha!
– Visst… självklart, givetvis, givetvis fast det kommer nog att ta ett par veckor för mig att komma över dig, sade jag nu varm i mina nya martyrkläder.

Jag hade blivit dumpad! Om jag trodde att detta var en chock så hade inte kvällen ens börjat.

– Fast jag måste berätta varför, sade hon.
– Det behövs inte, sade jag med en gnagande oro om att det fanns en orsak bakom detta som jag inte ville höra talas om.

Tänk om hon visste, om sexet med exet?

– Jo men jag vill berätta, propsade hon på.
– Det är cool, jag fattar, sade jag och ville att vi skulle byta samtalsämne. Hur var det i Dalarna?
– Det är viktigt för mig sade hon.
– Pja om du måste så måste du väl, sade jag. Vill du ha något att dricka?, sade jag i ett försök att få henne att tappa tråden, och skulle precis resa mig.

Hon skakade på huvudet och drog ned mig i soffan.

– När jag var borta i helgen så hände det nämligen någonting, sade hon.

Hjälp! Nu kommer det, tänkte jag. Någon har sett mig och skvallrat ur skolan för henne och det är därför hon vill klippa mig och nu skall hon ta ut all sin ilska över mig.

– Uh… ah, sade jag fint orolig…

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…