Bitter…Jag? Ähhh!!! del 51

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Att träffa Ursula på flygplatsen var en fantastisk upplevelse. Jag var nykär fortfarande sex månader senare och vi hade mycket att ta igen vilket vi också gjorde. Men allting har ett slut och det tog inte många månader innan jag insåg att det var inte så jävla spännande det här. Visst hon var fantastisk på alla sätt och vis men var jag verkligen så kär i henne som jag var när jag var bortrest? Verkligheten kröp ikapp och sade ”tjena…så här kommer det att vara resten av ditt liv med henne”. Jag ba” vadåå…samma brud, samma sex, samma historier i hela mitt liv?” ” yepp”. Jag sade ” men va fan det funkar ju inte jag är ju ung, viril, i mina bästa år, ska bli en popstjärna…inte fan kan jag radhusa ned mig då”.

Det fanns bara en sak att göra. Men hur skulle jag göra slut med en som fortfarande var kär i mig? Först så tänkte jag att jag fasar ur mig själv från henne. Lite smidigt sådär, göra mig svår, otillgänglig, långt borta i tankarna. Jag hade någon vag föreställning om att det skulle gör att hon funderade ”vafan…ska jag vara ihop med en sådan lallare resten av mitt liv” och dumpa mig. Men den taktiken gjorde bara att hon blev ännu mer kär i mig. Dagarna gick och jag började få svårt med att spela svår. Jag är rätt lätt annars. Men att gå med djupa veck mellan ögonbrynen och låtsas ha svåra issues var inte min grej. Jag började må dåligt, främst för att paniken började komma närmare. Vi hade årsdagen i annalkande och hon ville göra något speciellt då.

Tillfället gled upp en dag då jag fick låna firmabilen hem. Ursula ville käka ute den kvällen och jag bokade bord på en restaurang som jag visste inte en käft jag kände skulle kunna hitta även om man gav dem en karta och en kompass. Vi kom dit. Jag var beslutsam. Nu skulle det ske. Vi beställde in mat och kallpratade om det mesta. Jag var fokuserad på att hitta en mening som skulle låta naturlig som ingång och innehålla ”göra slut” någonstans. Ursula babblade på om allt mellan himmel och jord. Jag såg att hon var lite rosig om kinderna och verkade förväntansfull. Eller var hon nervös?

– Jo Luther jag har tänkt på oss
– Ja ha, sade jag. Bäst att vara lite taktisk och se vart det här leder.
– Ja har inte du det?
– Öh…, fan vad förväntas av mig nu tänkte jag och drack en munfull lättöl för att få betänketid. Turligt nog satte jag i halsen och var tvungen att hosta en stund.
– Gick det bra?
– Ja visst, ursäkta, sade jag och torkade bort ögonen som hade tårats av biramissen och forsatte, du sa?
– Jo jag har tänkt på oss.
– Mm
– Och det är nu tio dagar kvar till vår ettårsdag…
– Mm…
– Och då tänkte jag att vi kanske kunde förlova oss.

Ha ha! Hörde jag ödet skratta långt bort.

Helvete också!

Vad skulle jag göra? Inte någonstans hade ett tillfälle att flika in meningen som skulle innehålla orden ”göra slut” glidit förbi. Ursula tittade på mig med stora förväntansfulla ögon. Det fullkomligt gnistrade kärlek i dem. För ett ögonblick kände jag den gamla kärlek jag hyst för henne svälla upp i mig. Men den försvann lika fort när jag insåg att det bara var en reflektion av den tillit hon visade mig med sina underbara ögon. Jag dog lite grand, när jag insåg att jag inte hade något val. Jag ville inte såra henne, men jag visste inom mig att om jag inte ändar det här nu så kommer jag att såra henne ännu mer senare i livet. Hon kommer inte att förstå det nu, men kanske någongång i framtiden. Endast tiden den store helaren kan åstadkomma det. Inget jag kommer att säga är till någon tröst. Hela hennes grund kommer att ryckas undan. Mannen hon älskar och precis har sagt till att hon vill dela sitt liv med kommer att neka. Rata henne. Och i det ögonblicket inser jag också att det inte finns något bra sätt att göra slut på. Det finns inget sätt att berätta för en annan människa som man har tyckt om att jag tycker inte om dig längre. Du, denna situation , vi… oss…jag vill inte vara med längre.

Man kan inte heller göra en paus, för att tänka eller så. Då har man sått ett litet frö hos partnern att något är fel. Och att man behöver fundera på om man ska kunna leva med det felet. Visst. Troligt!

Där satt hon, min Ursula, på restaurangen. Där satt jag med en kall jävla lasagne. Hon hade precis öppnat dörren till sitt hjärta på vid glänt och sagt till mig ”flytta in, du förfogar fritt över allt detta…vill du öppna ditt hjärta också?”. Jag tittade på min lasagne. Tog en tugga för att stärka mig moraliskt. Eftersom den smakade skit behövde jag hänga upp fokusen på något. Jag sade:

– Jag har också tänkt på oss, och det gör så ont i mig att säga att jag vill göra slut. Jag kan inte låtsats längre.

Universum höll andan. Jag höll andan. Till och med tinnitusen drog ned på volymen. Ursula tittade på mig som om jag hade gett henne en rak höger. Ytterligare några sekunder gick innan hennes ansikte till fullo hade förstått innebörden i vad jag nyss sagt. Det skrynklade ihop sig och hon föll i gråt. Hon var ta mig fan ännu vackrare än någonsin. Så sårbar. Jag tog hennes hand men hon slet den ur min som om jag hade bränt henne. Under ett par mikrosekunder kände jag hur jag ville säga att jag ångrade mig. Jag ville inte se henne ledsen. Jag ville hålla henne hårt och säga att allt skulle bli bra. Jag ville trösta henne. Servitören gled fram och frågade vad som stod på, men jag väste åt honom att lämna oss ifred, eftersom vi höll på att göra slut. Eloge skall han dock ha eftersom han frågade Ursula om han skulle klappa till mig. En riktig gentleman.

Hon hulkade och någonstans där hörde jag att hon aldrig mer ville se mig och att jag var ett fä, en hund, ryggradslös och en massa andra epitet som jag inte alls ville kännas vid. Jag bad om att få köra henne hem och det var efter långa övertalningsförsök hon till slut gav med sig. Det var mitt livs längsta resa till Åkersberga. Knäpptyst hela vägen. Det sista hon sade till mig innan hon smällde igen bildörren var:

– Om du någonsin ser mig. Gör mig inte medveten om din närvaro!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…