Vindtunnel med stink…

Jag kände ett lågt mullrande läte. Svårt att säga hur det lät, men föreställ er en lågt stämd elbas i frekvensområde ohörbart. Toner så låga så att inte ens en vältränad knölval kan uppfatta det. Där någonstans låg det. Eventuellt kunde en gråval med absoult gehör uppfatta delar av tonerna men då skulle det vara jävligt tyst i omgivningen.

Men hur vet du då att du la en dammare, kanske någon bokstavstolkande jävel tänker. Om inte någon hörde kunde väl inte du höra..?

Det som gjorde att jag blev medveten om detta var att jag kände hur avgasmunstycket baktill började fladdra som ett par gabardinbyxor i motvind och att en av mina favorit-hemorojder sträcktes längs med utblåset likt en trumpetande elefantsnabel.

Ja och?
Vad har detta något med någonting att göra?

Jo du Erik, det här sker alltid när jag sitter ensam i mitt kontor, djupt försjunken i det dagliga arbetet. Fokuserad. Inte en tanke på något annat. Som till exempel “allmänt accepterat beteende i sociala rum” eller “ är du helt ensam går det bra men inte i på ett kontor”. Det som behövs är fokusen på jobbet, den avslappnade attityden till omvärlden, ett kryss som skiter i det mesta och en orolig kista. Som inte hämtat sig från gårdagens förlusterser vid matbordet. Och ohemula mängder alkohol i blandad form. Slutar aldrig väl. Det borde man om inte annat av erfarenhet vid det här laget ha lärt sig.

Med ett ryck dras jag in i den omedelbara verkligheten. Jobbet som bortblåst. Fokusen likaså. In smyger odören. Sprider sig som en blöt kaffefläck på jeansen. Oron kliver också in “shit var det någon som hörde det där?” Först lite pockande sådär, följt av, “Va fan…sket jag i brallorna nu?” Inte så konstigt att den tanken visar upp sitt fula huvud eftersom stolsdynan på ett par sekunder hettades upp till 800 grader. Men när man medelst snabb titt nedåt konstaterat att man denna gång klarat sig från ofrivillg systemtömmning i fast form, kommer en annan känsla insmygande. Den knuffar undan lättnaden och presenter sig som “tjena i stugan, det är jag som är ångesten, läget?”.

Tänk om någon kommer in.

Nu.

Tung känsla som fan. I alla fall någonstans kring 70 kilo.

Ute i korridoren hör jag det käcka klappret av kollega på väg för att konferera. Det finns bara en sak att göra. Mota den jävlen snabbt som fan vid grinden. Med förvånansvärd snabbhet hinner jag med att öppna alla fönster, kasta på mig kavajen och suga tag i kaffekoppen för att kasta mig mot dörren.

– Hej Stefan, jag skulle…
– Anita, kan vi ta det i fikarummet?
– Men det går snabbt…
– Då kan vi ta det på vägen…, säger jag och grabbar tag om axeln på henne och föser henne framför mig bortåt kaffeautomaten.

Bort från Lutzendimman i mitt rum. Bort från ångesten, odören och oron som fortfarande håller sig kvar därinne. Bort från den nakna sanningen att “Steffe är en stinkare av rang”.

Den håller mitt rum gisslan. Den sitter fast i väggarna, i möblerna, i mina pärmar. Jag misstänker att den gömt sig i några filer på datorn också eftersom en del program beter sig som om de mår mycket illa. Som värsta husockupanten. Jag kan bara arbeta under mycket korta stunder.