Bitter…Jag? Ähhh!!! del 34

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Alla på jobbet förstod vad som var på gång och gjorde allting för att vi skulle bli ihop. Jag hade aldrig varit med om en sån massiv kampanj. Hennes bästa väninna tog henne åt sidan och pressade henne på info var hon stod, ivrigt påhejad av mig och jag fick konstant lägesrapport från alla håll och kanter. Jag var så kär så att det gjorde ont. Det enda sätt jag kunde bearbeta detta på var genom att supa de dagar jag var ledig från jobbet. Denna lilla söta sak som en sen kväll där på lastkajen golvade mig så att jag trodde att jag var en utav Muhammed Alis värsta fiender, drog ned mig i ett självömkans träsk som ingen man bör beträda.

Anledningen till det var att jag kände mig så otroligt ensam. Alla jag kände hade flickvänner. Samt att jag inte hade fått något för att jag hade agerat, livvakt, chaufför, ljudtekniker och fan och hans moster för att få omkull Irre. Jag hade fan i mig till och med målat om hela hennes jävla lägenhet utan att hon hade bjudit till lite av sin stjärnhimmel.

Det var som att blåsa kapten Kirk på rymden.

Övergiven som en kvarlämnad valp eller en bortsprungen glömd kattunge. Jag vet inte var jag var, jag visste inte var jag borde vara. Jag kände mig inte hemma någonstans. Det var nästan som om jag var en främling inför mig själv. Jag kände mig lurad av kärleken. Smärtsamt påmind om ensamhetens kvävande kyla. Alla behöver någon att älska. Jag med. Allt detta för att jag inte fick något sex. Vad var mer naturligt än att jag en dag satt och kollade ut i meningslöshetens packsal och ser fiskmåsen glida in i mitt emotionella ökenlandskap?

Hur kunde man vara så betagen utav någon som man inte kände? Det var inte förnuftigt, men om känslor vore förnuftiga så skulle den emotionella spänningen i förälskelsens begynnelse inte vara fullt så eftersträvansvärd. Banala tankar som ”jobbar hon idag, vågar jag ringa… tänk om hon gillar mig… eller tänk om hon INTE gillar mig”, kan få den starkaste att skälva till likt hinden för ett oväntat aggressivt fladdrande löv i synfältet. Nervositeten, svettningarna, hjärtklappningen på grund av ett leende, en blick som kändes som en fulländad sommardag. Med löfte om evig härlighet, om inte annat tills man har kollat in huruvida hon har hår under armarna eller inte.

En utav mina riktiga hang-ups. Hade hon hår under armarna samt en inställning att jag lever och dör med det som gud har givit mig, skulle relationen med henne bli en lång, lång vandring.

Talsvårigheter bara för att man inte ville göra sig till åtlöje, vilket i sig gjorde en till åtlöje eftersom man bara uttalade gutturala ljud alá nyförlöst spädbarn, varje gång konversationen med henne poppade upp. Drömmar, önskningar som att gå ut och åka skridskor tillsammans på vintern, se på konstutställningar på hösten, fika på något mysigt ställe under våren, se på film under regniga sommardagar, om man inte gick ut och promenerade i regnet. Dricka en öl på en uteservering. Sitta och lösa ett korsord tillsammans framför en brasa.

Det var en förälskelse i första stadiet, dessa drömmar. Förverkligandet var det andra stadiet och dit kom vi aldrig. Jag vet om att jag inte var ensam i världen om min obesvarade kärlek. Men det gjorde inte saken lättare att uthärda. Hon sade att hon inte vill såra mig, jag ville inte heller såras av henne eller såra henne. Inte för allt smör på denna planet. Det som sårade mig mest var inte hon, utan kärleken. Förväntningarna som aldrig blev något, hoppet som uteblev. Jag kände mig sviken av förälskelsen. Jag hade lust att skrika ”Fuck you förbannade kärlek”. Jag hatade att vara kär. I henne.

Passionen fanns, förälskelsen till henne fanns likväl, kärleken till henne fanns, men det var också allt. Min lyckofé hade ha åkt iväg på en semester… vem vet för hur länge? Fuck her too… liksom. Eller det kanske var det hon gjorde. Fick något. Lyckofén.

Jag började gå ut ensam på klubbar och barer för att sätta mig och bli tokfull, för det var ingen av mina så kallade vänner som orkade höra mig älta om henne hela tiden. Jag har enligt en hel del människors utsago en ganska behaglig röst att lyssna på när jag sjunger, men när jag kryper ned i självömkandets källare så händer det någonting med min röst som gör att folk flyr mitt sällskap. Till och med Denny som skall föreställa min blodsbroder sade vid ett tillfälle att, tonen jag hittar ger honom lust att gnaga av sig ena armen och slå mig i huvudet med den. Fint vill de inte ha mitt sällskap skall jag inte tvinga dem tänkte jag och köpte mig ett anteckningsblock där jag skrev ned mina tankar och känslor och det utvecklades till en total kärleksförklaring från min sida.

Kolla detta smakprov på total förvirring.

”Min kära Fisk. Det är kanske tur att jag inte är trettio år. Annars så hade jag förmodligen friat till dig. Du kanske skrattar, men du är den underbaraste kvinna jag har mött i detta liv. Du är det vackraste jag har sett. Du har en sagolik kropp. Ditt pärlande skratt gör mig alldeles knäsvag. Dina ögon skall jag för alltid sitta och titta i. Till och med dina tänder är vackra. Du verkar vara så mjuk att ta på.

Ter det sig så underligt att jag om jag nu vore trettio år skulle vilja gifta mig med dig. Jag håller nog på att bli rubbad… för varje dag som passerar blir jag bara djupare förälskad idig. Och du vet inte ens var jag bor! Jag känner mig så fel ute med alla denna kärlek osande ur mina porer som jag inte kan ge dig.”

Förstår ni att håret på min rygg reser sig som en man och vill kräkas på mig. Föreställ er en kärleksförklaring författad av en alkoholiserad patetisk olyckligt förälskad ensam ung man och ni hajar att det var en olustig historia. Jag skrev till exempel detta under en dyster lördag då jag sörjde närvaron av henne:

“När drömmen blir verklighet och verkligheten en dröm, uppnår man då fullkomligheten…? Fullkomligheten innebär ju att man inte kan drömma längre. Det finns ingenting att drömma om. Utan dröm vad är då livet? Man lever ju för sina drömmar eller drömmarna finns för att jag vill eller önskar att de skall finnas. Men är jag eller mitt liv fullkomligt, så finns det ingen anledning att drömma längre.
Det finns inga illusioner…
Det finns inga drömmar…
Det finns ingen verklighet att fly ifrån…
Jag vet inte…

Allting börjar på ett diffust sätt att klarna. Jag börjar få ett mycket schizofrent förhållande till min egen verklighet. Det är svårt att i ord försöka beskriva det. Det är mer en känsla. Det är som att…

*konstpaus för att få in den rätta stämmningen*

…som att gå i en mörk tunnel, medan åskan går och ibland så ser man en svag ljuskägla, ibland inte. Det är därför jag håller i min dröm så hårt. Verkligheten kan jag betvivla men inte min egen dröm som är min verklighet.”

Förstår ni hur lost jag var! Skjut mig någon! Jag betalar ammunitionen. Här är ett annat
makabert exempel:

“Ångesten sveper över mig likt en hök.
Grabbar tag i min själ…
…finns ingen nåd…
…finns ingen förlåtelse…

Likt en tidvattensvåg som skövlar allt i sin väg, skövlar depressionen i sin desperata iver att åstadkomma någonting konstruktivt över min sinnebalans.
Det är kört!
Jag kan inte få dig!
Det är kört!
Du vill inte ha mig!
Det är kört!
Säg mig min kära vad jag skall göra?”

Jag tyckte att detta var vackert och på något sätt fångade essensen av mina känslor och alltings storhet, men när jag bläddrar i boken idag så måste jag erkänna att skammens rodnad kryper uppför mina kinder. Jag var ju bara full och dum. Jag ryser av obehag och är evig tacksam att jag inte gav bort boken till henne som var den stora planen för att fånga henne. Jag skrev i den där korkade jävla boken varenda dag om hur jag kände och hur mycket mitt hjärta bultade för henne.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…