KAPITEL 14 eller Scabby Hyenas
Som sagt det var slut med Kajsa och hälsans rosor syntes åter på mina kinder. Lill Luther var givetvis lite purken för han hade fått smak på det goda här i livet och trodde att det var sista gången någonsin han skulle få närkontakt av den fjärde graden. Jag försökte trösta honom men det var hopplöst. Han verkade inte kunna uppskatta runkningarna som ett substitut. Det var som om han ville säga “jag hade allting, fri tillgång till bröst, häck och hugg men det schabblar du bort och allt du kan erbjuda mig är din trista tomma högerhand”. Mina runkningar följdes alltid av denna inre kritik från min lille bundsförvant så jag slutade sonika att runka, vilket inte verkade bekomma honom.
Jag började i alla fall att spela gitarr igen. Jag ringde upp Brassen och frågade om erbjudandet och platsen som gitarrist i deras band fortfarande stod kvar och visst, det var bara att hoppa in.
De övriga bandmedlemmarna påstod att jag kom in med nya vibbar och spelstil som de fann vara uppfriskande för orkestern. Så här retrospektivt kan jag väl erkänna att det inte gjorde varken från eller till med mitt spelande eftersom det var den som spelade med högst volym som vann. Brassen som spelade eller egentligen slaktade, trummor gick alltid segrande ur striden. Jag har aldrig spelat med någon som slår på trumskinnen eller hi-haten så som han gjorde. Det var nästan som om han var förbannad på trummorna, som om de hade gjort honom en personlig oförrätt i ett tidigare liv. Ungefär som om han var slav och de hans plågoandar. Ibland ville jag kliva emellan ungefär som ett sändebud från FN och försöka medla mellan dem.
Vi repade upp till tre dagar i veckan, ibland till och med fyra dagar. Tyvärr så hade vi inte så mycket spelningar eftersom den som den drivande kraften i bandet hoppade av. Han spelar för övrigt idag med lallar artisten E-type, och det gör han bra. Han hade redan på den tiden den här coola bredbenta gitarristhållningen som jag aldrig har lyckats fixa själv. Varje gång jag stod i den positionen kändes det som om jag skulle skita på mig. Och hur coolt är det att se en gitarrist med ett ansiktsuttryck som vittnar om ringmuskelångest snarare än aggressiv jag-är-rockstjärna-se-hur-cool-jag-står pose? Då skulle folk snarare ha trott att jag spelade i det fint överskattade skitbandet Oasis. Nya Beatles my ass! Det enda de har lyckats med är att rippa deras sound, deras utseende och i princip deras låtar. Det är bara en kategori av människor som går på denna fundamentala efterhärmning och det är musikjournalister. Jävla avarter!
Vi beslutade oss för att spela in en singel. Det kostade tvåtusenfemhundra kronor och då skulle vi få ettusen exemplar att sälja. Vi måste ha skramlat till det ur egna fickor för vi hade inga spelningar som genererade pengar. Vi åkte i alla fall till ett industriområde bortåt Vällingby hållet till där vi fick traska en mil för att komma till studion. Typ station ingenmanslandet eller svartsjölandet, kanske det hette. Vi spelade in en låt som hette Jimmy the Frog som handlade om AIDS som var helt nytt fenomen då. Nu när jag lyssnar på den så kan jag höra att vi var, liksom alla andra, offer för den desinformation eller knappa kunskap som existerade om hur AIDS smittade. Vår låt handlar om en kille som heter Jimmy som blir smittad bara för att han är bög. Men kom ihåg att på åttiotalet var detta fakta. Ungefär som att före Kopernikus var det ett vetenskapligt faktum att Jorden var platt och idag är ljusets hastighet ett faktum.
Shees!
Det var hur som helst min första erfarenhet av en studio. Tidigare hade jag bara sett studios typ i musikdokumentärer och sånt. Ni vet när man får se hur de intervjuar en musiker med ett mixerbord i bakgrunden. En stilla undran jag har är varför man inte intervjuar en författare i ett bibliotek, eller en Bill Gates med en massa datorer skymtandes i bakgrunden. Jag minns känslan när jag kom in i studion. Det luktade trä och kreativitet. Jag visste att jag hade hittat hem! Det var detta jag var född till! Jag skulle äntligen ta mina första stapplande steg på min färd mot att bli en firad världsberömd popstjärna. Jag var den första människa som jag kände som skulle spela in en singel i en studio. För helvete, jag var den första människa jag kände som över huvudtaget hade satt sin fot i en riktig studio.
Mina referensramar på folk som gjorde detta var Paul Stanley, Michael Jackson, Stevie Wonder. Och nu tillhörde jag även denna eminenta skara. Visserligen lyssnade jag inte på MJ eller Stevie Wonder vid denna tid men jag visste mycket väl vilka det var och trodde att det var en tidsfråga innan jag satt med dem över en slät kopp kaffe och diskuterade stjärnlivets baksidor och olika studiotips. Vi var på väg! När vi hade spelat in singeln gick vi i ett par veckor och väntade på att den skulle komma från tryckeriet. Jag minns när Brassen ringde upp och berättade att singeln var färdig. Vi möttes upp dagen efter och delade upp singlarna sinsemellan för försäljning. Ingen av oss hade tänkt tanken att den skulle skickas till ett skivbolag, utan vi nasade den bland vänner och bekanta och var lyckliga för det.
Min mor sålde ett par hundra singlar till sin gigantiska bekantskapskrets och var den som arbetade hårdast för oss. Hon var typ en kvinnlig version av Don King fast utan de gråa stråna i det vilt växande afrot. Ryktesvägen fick jag höra att nästan alla som köpte singeln inte ens ägde en skivspelare. Vi snackar moraliskt stöd på hög nivå. Jag vet inte om det var singeln som genererade ett gigg men vi fick spela på Fryshusets stödgala för ANC. Under detta gigg spottade sångaren på publiken och vrålade något om att man inte skulle glömma Vietnam eller så. Heja FNL och U.S.A. ut ur allting som de inte hade att göra med. Jag skämdes men spelade mina ackord som om jag inte var delaktig i detta spektakel.
Det sorgliga vid den här tiden i mitt liv var att jag befann mig i brytningspunkten mellan hårdrock och funk. Det hade börjat med att jag vid ett tillfälle hade klivit in i en skivbutik och gått fram till killen i kassan och sagt, ”tipsa mig om någon cool ny skiva”. Jag köpte skivor som fasen vid den här tiden. Jag hade en egen lön, inte allt för fet, men eftersom jag bodde hemma så hade jag inte så dyra levnadskostnader vilket gjorde att mina pengar kunde spenderas på bira, musik och flyktiga saker. Jag köpte mestadels hårdrock men även en hel del symfonirock kunde halka ned i min gottpåse. Emellertid hade jag börjat smygmögla på denna musikstil och ville få in någonting fräscht. Killen i kassan tog fram en skiva med en kille som hette Prince som på omslaget stod lutad mot en lilafärgad Harley. Han hade skitcoola kläder minns jag att jag tyckte. Jag frågade skivförsäljaren om detta var bra och han sade att han tyckte att detta var bland det fetaste som kommit ut det året och att han trodde att denna snubbe skulle gå långt.
Jag var lite skeptisk men tänkte äh… va fan varför inte chansa? Sagt och gjort. Jag åkte hem och satte på skivan och höll på att smälla av! Jag hade aldrig förr hört någonting som påminde om detta. Visst hade man sniffat lite på hårdrocks funkförsök, men det var som att jämföra Hammarbyhöjden med Mount Everest.
Till detta kom det faktumet att jag hade fått cirka tvåtusen vinylplattor av min morbror när han flyttade till USA. Jag hade haft dem liggande i skivbackar i ett par år och hade flyktigt kollat på dem men inte lyssnat på en enda av dem. En dag satte jag mig ned och tänkte att nu skall jag lyssna på den skiva som appellerar till mig rent visuellt. När jag kom till Rick James såg jag till min oerhörda förvåning honom posandes med Gene Simmons yxbas. Jag tänkte att va fan han måste ju vara polare med Gene och är det så, så måste detta vara en om inte bra så en klart hörvärd skiva. Inte fan lånar Gene ut sin bas till första bästa lallare. Jag skulle inte ha lånat ut min bas till Boy George liksom.
Jag höll på att smälla av när jag hörde funkbasen på albumet Streetsongs. Jag visste inte att man kunde göra detta med en bas. Trumpeter, feta körer, syntar som jag hade hatat med hela mitt hjärta gav i från sig ljud som jag inte hade hört förr. Och attityden på sången, den var så jävla cool. Detta var fett. Hallelluleja liksom. Jag sprang ned i replokalen med bandet och lade upp lite coola anti beat riff som vagt påminde om funkgitarr och det gillade alla. Så detta var en helt ny input och en källa av idéer och inspiration. Och jämför jag detta med Prince´s Purple Rain så var det som att välja mellan kaviar eller jordnötssmör på en rostad macka, där det redan fanns jordgubbsylt. En av dem funkar nämligen, medan den andra krockar med alla nyktra fungerande smaklökar.
Kort efter dessa uppvaknanden inom musikens värld, lade vi ned bandet eftersom sångaren ville plugga teologi uppe i Östersund. Det sista jag hörde om honom var att han skrev en grym uppsats och skulle åka ned till Vatikanstaten för att förklara för ett par höga herrar vad han menade. Inte illa pinkat av en före detta galen punksångare som gav folk fingret och spottade på publiken. Trummisen pluggade i ett par år på en slagverkslinje i någon liten gudsförgäten håla i Värmland och blev musiklärare i Skövde. Bassisten startade bland annat Teddybears Sthlm. Gitarristen spelar som sagt med E-Type.
Och jag då?
Jag jobbar på Posten som avgasrörssorterare.
Alla snackar ju om jag mötte Lassie och det kan vara på sin plats att jag gör detta här. Vid ett rep kunde inte Brassen vara med så vi tog in en kille på trummor som var jävligt bra. Han är idag en världsberömd videoproducent och har jobbat med Madonna, Prodigy och spelat i mitt band. Ho! Vem fan är Lassie?
– Lassie, ere inte han som jobbar på Posten?
– Nej, nej, nej, killen på Posten är ju Luther.
Snyft! Jag hatar mitt liv.
Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…