…forts KAPITEL 10 eller Namnsdagsbarnet

Under denna händelsrika era i mitt liv blev jag tillsammans med min första riktiga officiella flickvän. Hela händelseförloppet var ganska märkligt egentligen om man tänker efter. Jag hade åkt in till T-centralen för att kolla på skivor eller så och träffat på en del polare som jag stod och snackade med. Från en sidan av hallen kom det fram en tjej till mig och frågade mig om jag ville gå på fest den kommande Lördagskvällen. Detta skedde alltså dagen före. Fredag alltså.

Jag var en smula tveksam eftersom jag inte kände henne eller så och påpekade detta för henne. Hon sade att jag fick ta med mig en polare eller om jag inte hade någon att gå med så skulle hon och jag kunna gå. Vi får se sade jag till henne, och gav henne mitt telefonnummer och tänkte inte mer på det.

Dagen efter låg jag i min säng och sov och hade en skum dröm som återkom med jämna mellanrum. Ni vet hur det känns när det sitter någon och kollar på en medan man sover. Jag hade denna känsla under ett bra tag och med ett för-i-helvete-nu-får-det-fan-vara-nog slog jag upp mina rödsprängda för att kolla om det är min syster eller moder som använde denna metod för att väcka mig. Jag älskade att sova och gillade inte att bli störd medan jag höll på med denna sysselsättning. Till min oerhörda förvåning, satt det en tjej som jag identifierade som den jag hade mött dagen före på T-centralen. På kanten av min säng med en röd ros i handen och ett leende.

Jag studsade till och drog upp överkastet under min haka. Ungefär som Kalle Anka gör när han tar ett bad och upptäcker att han inte är ensam. Vilket också är jävligt konstigt. Han e ju näck från början.

– God morgon och grattis på namnsdagen, sade hon.
– Öh…äh, v vaa vva vadå?
– Grattis på namnsdagen, sade hon på nytt.
– Vadå namnsdag. Jag har ingen namnsdag idag, sade jag förvirrat.

Jag kände också att detta inte är riktigt det vi borde diskutera. Diskussionsämnet borde snarare varit: Va i helvete gör du i mitt pojkrum och vem fan har släppt in dig och hur vet du var jag bor!

– Ja heter inte du Gabriel i tredje namn, sade hon och räckte mig rosen. Jag tog emot rosen eftersom hon i sak hade rätt, men hur fan visste hon det? Jag frågade henne det.

– Å.. jag har mina metoder, sade hon hemligt.
– Vem släppte in dig, sade jag.
– Din mor!
– Vad sade du till henne?
– Jag sa vem jag var och att vi skall på fest i kväll och att jag ville ge dig en röd ros på din namnsdag och det tyckte hon var gulligt. Sen bjöd hon på te och mackor.
– Te och mackor! Milda Flora! Hur länge har du varit här, sade jag förfärat eftersom jag visste hur lång tid det tog för min mor att styra upp te med mackor.
– Cirka två timmar nu. Jag har suttit och kollat på dig i nästan en timme nu. Du är jättesöt när du sover. Visste du det?
– Jag brukar inte riktigt gå upp och kolla på mig själv hur jag ser ut när jag sover eftersom det verkar vara en fysisk omöjlighet, men jag lovar att den dagen det går att ordna kommer jag vara den förste som kliver upp för att i akt och mening kolla upp huruvida jag är söt eller inte söt medan jag sover.

Jag sjönk in i en tankfull tystnad och stirrade upp i taket som om det skulle ge mig svar på vad som skedde. När jag hade kommit fram till att taket inte kunde bistå mig med upplysningar vred jag ned tillbaka huvudet och gav henne en blick.

– Ursäktar du mig en stund, sade jag.
– Visst, sade hon och fortsatte att glo på mig som om jag var en miljon dollar som hon var about to ärva.
– Asså… öh, jag menar att jag skulle vilja vara ensam ett par minuter för att få klä på mig och det skulle underlätta om du gick ut ur rummet eller tittade bort eller så.
– Men det är ju bara jag, Irma, sade hon och slog ut med händerna och fortsatte. Du behöver inte vara blyg inför mig.
– Det handlar inte om det. Det är ju så att jag inte känner dig eller har inte en susning vem du är och jag tycker att det känns lite olustigt att kliva upp i min fillingar fram för dig. Det måste du ju haja liksom.
– Ok, som du vill, sade hon och gick ut ur rummet.

Det var inte det att jag var blyg inför henne som gjorde att hon skulle gå ut utan det var det faktum att jag satt med veckans ribba som jag alltid gjorde på morgonen när jag vaknade och jag ville inte glida omkring med Lill–Luther pekandes rakt ut från midjetrakten ungefär som om han hade fått vittring. Jag trodde att det kanske skulle ge felaktiga signaler till Irma. Typ att jag var på. Från noll till hundra liksom på en pisskvart. Fan jag kände inte ens henne! Hon kunde ju ha alla samlade könssjukdomar allokerade i sin lilla späda kropp.

Medan jag drog på mig byxorna och en t-shirt funderade jag över den makabra situationen. Vad var det som hände? Borde jag bli rädd eller bara gilla läget och go with the flow. Jag beslöt mig för att gilla läget och kolla vad som kunde tänkas veckla ut från detta. Jag smög in i duschen och tvagade min torso och kvicknade till. Dagen till ära skippade jag den billiga deodoranten. Grabbarna vet vilken jag menar. Den heter Brut och man kunde köpa den på sprayburk i alla lokala Ica-affärer. Detta var givetvis innan Vivo hette Ica. Eller är det tvärtom. Satan vad gammal man har blivit! Jag snodde någon deo i flaska som någon hade glömt kvar, och stänkte på mig farsans gamla Old Spice.

Jag smög därefter ut i köket där Irma och min mor satt och pratade. Strax efter mig gled den parfymerade versionen av mig in, högst påtagligt. Kanske hade jag tryckt på lite för mycket av Olden. Min mor hällde upp en kopp te åt mig och var glad i största allmänhet eftersom detta var det första tecknet hon hade fått att hennes son inte var helt lost när det gäller att attrahera det motsatta könet. Hon kände sig som israeliterna när de hade vandrat där i öknen ett gäng dagar och äntligen fick se lite vatten. Jag drack en munfull och betraktade Irma under min fortfarande fuktiga snelugg och kom fram till att hon var ganska söt. Visst verkade hon lite galen och ett par år före Glenn Close med sin hållning men, va fan helt opåsättningsbar var hon ju inte, trots att hennes bröst endast var en storlek större än mina. Klart vi skulle gå på fest. Jag hade i alla fall inget bättre för mig.

När vi hade frukosterat färdigt och tackat nej till lunch, trots min moders fortsatta trugningar beslöt vi oss för att lämna förorten. Vi åkte in till stan. Någonstans mellan Mariatorget och Gamla Stan började vi hålla varandra i handen. Och innan vi kom till T-Centralen hade vi pussats och blivit ihop. Ack de svunna tonårens metoder att sätta beslut i verket medelst snabba överenskommelser. En puss och så var man ihop.

Nuförtiden får man slänga upp ett par hundra kalla genom drinkar och dyra fyrarättersmiddagar och då vet man fortfarande inte om man får klämma ett bröst eller liknande. Sedan såsade vi omkring sådär planlöst som bara hormonstinna tonåringar kunde göra, eftersom vi inte hade någonstans vi kunde vara. Innan vi skulle dra iväg på festen borta på någon söderförort ville hon åka hem och frågade om jag inte hade lust att följa med henne hem och det hade jag ju inte, eftersom jag hade lite svårt för att träffa föräldrar till tjejer jag var about to sätta på…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Replies to “Bitter…Jag? Ähhh!!! del 17”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *