Osviklig magkänsla

Skämd mat är inget man skämtar om. Tycker säkert de som har ätit en krum räka någongång. Eller smör som är så härsket så inte ens jag under mina mest förbannade dagar kommer upp i dess nivå. Hur hårt jag än knyter näven är jag bara som en ljummen sommarbris.

– ja men mat i burk kan hålla flera år
– shure mannen
– jo tro mig. vet du att man i det militära har konserver som är från andra världskriget och som är fullt ätbart idag?
– visst berätta det där för rödluvan o vargen isället. ser jag ut som om jag är tappad bakom en vagn?

Vad är det för fel på varningssignalerna i kroppen? Ska inte den kicka bakut om man petar i sig systemfientlig föda? Är det för att människosläktet så länge dribblat med allehanda matversioner som gör att magen inte fattar att detta bör bannas. Rå fisk, rutten fisk, inälvor, ostron som är så skämda så att de skäms…listan kan göras lång på alla ohemula rätter som med ett fint vint och par förföriska ögon sköljes ned.

Om det med ögonen också finns en promille av en chans att natten kan tillbringas i en kropp-mot-kropp-kontext, desto snabbare åker allehanda buggs med. Vi snackar chilimarinerade vitlöksostar, toast skugga (inte att förväxla med skagen) med toppad lever o majonäs. Mer vin? Ja tack, varför inte? Kanske till o med en konjak till kaffet? Om du ska ha tar jag också. Men inte så mycket. Och visst såg jag en mintchockladtårta med grädde i kylen? Vill du ha det nu. Egentligen är jag mätt, men en liten bit slinker ned.

Och eftersom “hem till mig eller dig fasen” redan är utagerad så är det naturliga att efter den avklarade gemensamma disken, softa i soffan. Kramas en stund för att få igång juicerna i systemet. Uppvärmning så att man inte sträcker någon kärleksmuskel.

När klockan klämtar “tystand, tagning ååå… action”. Är det dags att dra in på toaletten för att flozza och kolla att polaren per inte tänker protestera. Man kanske ger den en vänskaplig kram och en flyktig inspektion att allt hänger där man sist lämnade det.

…och då händer…det ohändbara…

Magen krampar. Den vrider på sig som om den tror att den är med i Alien. Hade Signorey Weaver varit i rummet hade hon direkt sett talangen och signat upp för Aliens 8. I eftertankens kranka blekhet funderar den på vad i helvete det är som bubblar och jäser.

Kistan tänker: Men för fan, är jag en geijser?

Signoery Weaver hade tänkt: Shit vi skulle haft den med i ettan, då hade vi haft en blockbuster.

Jag tänker: Inte nu för i helvete!

Ute i vardagsrummet sitter den väna damen och väntar. Och vänta lär hon ju få göra. Nu har viktigare saker kommit mellan. Jag tror till och med krig har fått flytta på sig, när naturen kallar mannen.

Det enda jag tänker när jag trippelvikt sitter och låter kroppen konvulsera sig fritt är: Enda trösten är att Jennifer Aniston också genomgår alla helvetes kval likt detta efter en helkväll med drinkar o vitlöksmarinerade måltider. Hon gör också likadana miner. Gnisslar tänderna. Baddar pannan hon med. Hoppas att plaskandet ska gå i takt med musiken i vardagsrummet så att gästen misstar det för väldigt snabba men högt stämda tom-tom pukor.

Inför gud är alla barn har någon som tycker att han e smart sagt. Ye ye. Jag säger inför toasitsen är vi alla nödiga och likvärdiga. Det enda som skiljer fint folk från ofint folk är strävheten på dasspappret.