För ett tag sedan fick jag en bloggutmaning av min nya bloggbästis…nönönönööö.
* lipar* till alla andra. Mo hi hi.
Frågan löd: Blev livet som du tänkt dig?
Mja…med tanke på att jag idag är en glad skit som fuskar på jobbet och bara undrar när de kommer på mig, måste jag säga att än så länge lirar det. Jag hade en klar utstakad bana redan vid fjortion års ålder. Jag skulle bli en rockstjärna, Inte en lallande idolpjäs…utan en riktig en. En firad superstar. VIP-pelle på alla aktade ställen. En modern Jesus fast utan budskap. En lightjesus om man så vill.
Med tanke på alla skumma jobb jag har haft är det inte så konstigt att karriären flagnade bort. Tidningsbuntskonsult på DN, avgassorterarstrateg på postens lastkaj i en förort.
– Terminal säger vi!
– Öh…?
– Terminal säger proffsen. Här säger vi terminal. Postterminalen serru!
På engelska betyder terminal bland annat; 1.slut-, änd [-station], avslutande, sist; gräns-, terminal, terminalvårdsavdelning. 2. dödlig, med dödlig utgång [-cancer]. Hur mycket mer påtagligt kan det bli?
Nåväl, jag har fuskat som budjon, diskare (matätningsverktygsvårdare), räkmackeexpert (kallskänka) o med tanke på att jag är lyxvegetarian (äter bara kött som jag tycker är gott nämnligen, så var det ett tungt jävla jobb). Det sög rätt mycket kraft ur mig när jag hade jobb så rockandet kom i andra hand. Och man blir inte rockstjärna genom att hobbynivåa lite så där varannan söndag…
Så blev livet som jag tänkt? I en mening icke. Men i en annan mening mycket softare. Jag har vått och torrat eller om man så vill svarat jakande på “i nöd o lust” , har en lyckats prestera en dnakopia av mig själv, egen barre, soft lön som regelbundet katchingar in på miitt konto. Ett jobb som jag trivs skitbra på, med hur mycket möjlighet att jobba när och var jag vill ifrån.
Rockstjärnan då?
Tja…helt ärligt (måhända en smula efterhandskonstruktionigt…) så skulle jag inte vilja byta idag. Jag har stått på Överkalix stadshus och försökt göra mig hörd med det var som att kasta lök på lax. Helt jävla meningslöst och har man gjort det lite för ofta inser man att publik för det mesta är rätt blåsta. Och så jävla kul är det inte med sena nätter, instrument som ska packas upp och ned, korkade arrangörer, skivor som säljer i arton ex (varav 12 bulvanköps al´a albanmetodiken av polarna…)
Summa sumarum…jag hade inte tänkt detta men är förbaskat nöjd. Skulle Jagger ringa och säga:
– Hey lad, we need a guitarplayer tonight at the Globe, would you concider to stand in? är det en 80 procentig risk att mannen med munnen skulle få ett:
– Sorry mate but I have tvättsugan tonight…
Nu till det trickiga, vem ska man skicka frågan vidare till? Danne? Mike? Argaste? Är ni game?
Du som känner dig utmanad (men inte är någon av de tre ovanför) att svara på denna fråga får givetvis plocka upp stafettpinnen och springa åt ditt håll, och känner du för att länka hitåt så kräver jag tre skriftliga förfrågningar i brevform, som är vidimerade…öh…;) (lika bra att göra en smily så att folk fattar att man skojar)
pacha: utmanad? jag har vart på landet i en vecka och inte hunnit med i bloggvärlden, förutom mitt handikapp att jag aldrig riktigt varit med, kroniskt efter, så: vad, hur, varför och på vilket sätt, menas med utmanad, undrar då jag. bara så jag vet om jag ska känna mig lättad eller arg för att jag tillsammans med mikebike och argaste blev exkluderade (vilket i o för sig känns som en ära att få vara med i samma klubb som dom). 😉
är det kanske så att trots att livet blivit högt ordinärt (medeljobb, medelbostad, gift/sambo, 2kids) så är det det man EGENTLIGEN gått och förberett sig på hela tiden?
by default så verkar människan alltid välja enklaste vägen, dvs vara nöjd med nuläget. det är smart, det håller cynismen och ledan borta.
Det gick inte riktigt som jag trodde, men jag hade i och för sig inte planerat mitt liv heller.
Att jag skulle stanna i Japan och bli affärsman och konsult var inte vad jag hade väntat när jag var yngre, men det slår ju bandet på Volvo med hästlängder.
Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, utan många gånger bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppats på. Synd dock att mitt liv inte utspelar sig hemma i Sverige. Men jag kan säga till er alla som bor där hemma, att Sverige är ett toppenland att semestra i.
Livets vägar äro nyckfulla som ett stim makrillar.
det var en kul ide´ detta.
jag kommer att skriva men om ett tag.
livet är inte riktigt som jag tänkt men rätt hyggligt iaf 🙂
danne asså frågan bollas vidare till dig. blev livet som du tänkt dig? Jag vet, utmanad, dåligt ordval men men…
thinkerbell oh så cyniskt;) men någonstans har du en poäng. Jag tjockgillar läget att vara rätt medel. Gömma mig i massan. Funkar skitbra. Men att jag förberedde mig för det tror jag i så fall skedde på undermedvetet plan.
japaneseviking Det finns nog rätt många som skulle vilja byta med dig rakt av. Jag menar bo o verka i Japan ter sig nog rätt exotiskt för många. Och visst är Sve fett att semestra i?
el_pedro Ja du fick ju oxå frågan från thinkis. Vi väntar 😉 Fan jag insåg just nu att jag inte länkat till dig… vänta ett ögonblick…ni na ni na ni na na
*bråkar en stund med blogger*
så… nu så. Sorry men missat det helt. My bad!
…snygg snorbroms! Ska plita ner nått…det blev nog inte som jag tänk mig men det blev inte så pissigt heller.
Argaste: Vad är en snorbroms?
Snorbroms, den bromsar snoret….en mustasch:
http://hem.passagen.se/oknos/Mustasch.gif
Argaste jag väntar med spänning.
thinkis får man kalla dig det? Känns så bundis på någe vis ;)…ja du ser väl vad Argaste menade