Det började med att jag skulle sätta upp en tavla. En helt vanlig, anspråkslös tavla föreställande en deprimerad citron, som jag köpt på en loppis för att den matchade min generella livssyn.
Jag tog fram hammaren. Jag tog fram spiken. Jag måttade.
Men precis när jag skulle slå, så flyttade sig väggen. Inte mycket, bara en decimeter åt vänster, som om den försökte undvika en nysning.
– Men vafan… muttrade jag och justerade spikens läge.
Jag provade igen. Den här gången böjde sig väggen bakåt, som en grånad lätt stel och bitter limbodansör, och en röst som lät som om man körde grus i en blender hördes inifrån gipset:
– Njaaaa… alltså, jag vet inte jag, Stefan. En citron? Här? Det känns lite… 2014, tycker du inte?
Jag släppte hammaren. Den föll inte till golvet. Den stannade i luften, ungefär i höjd med mitt knä, och började sakta rotera medan den gav ifrån sig ett ljud som påminde om en blockflöjt som spelar fel i en tunnel.
– Vem där? röt jag. Om det är du, Statistik-Arne, så svär jag vid normalfördelningskurvan att jag kommer sälja din miniräknare på Tradera!
– Arne? Nej för fan, sa väggen och nu dök det upp ett ansikte i tapeten. Det var gjort av skuggor och gamla tapetklisterklumpar. Jag är din rumsliga samordnare. Jag har blivit tilldelad ditt vardagsrum av Byrån för Estetisk Rättvisa. Vi har fått in klagomål på din möblering.
– Klagomål? Från vem?
– Från dammråttorna under soffan. De känner att de inte får tillräckligt med dynamiskt utrymme för att föröka sig. Och bokhyllan? Alfabetisk ordning? Hur fyrkantig får man vara? Det skapar en intellektuell förstoppning i hela lägenheten.
Jag tittade på bokhyllan. Böckerna hade börjat byta plats av sig själva. Svenska Akademiens Ordbok brottades just nu med en gammal deckare av Camilla Läckberg, och det såg ut som om ordlistan var nära att ge upp. Och när fan hade jag köpt Läckberg?
– Lyssna nu, din tvådimensionella inredningsnörd, sa jag och försökte greppa hammaren i luften (den smet undan med ett hånfullt panflöjt-ljud). Det här är min lägenhet. Jag betalar hyra. Jag har rätt att ha en citron på väggen om jag så önskar!
– Hyra? sa ansiktet och skrattade så att färgen flagnade på listerna. Du betalar för ytan. Men volymen, Stefan… volymen tillhör oss. Och just nu har vi beslutat att införa en skatt på dålig smak. Varje gång du hänger upp något fult, kommer vi att krympa din hall med fem procent.
Jag såg ut mot hallen. Den såg redan misstänkt trång ut. Mina skor verkade ligga i en hög som om de försökte kramas för att få plats.
– Det här är trakasserier! skrek jag. Jag ska ringa facket! Jag ska ringa Beata!
– Beata? sa rösten och lät plötsligt mycket närmare. Vem tror du skickade hit mig? Hon sa att din andedräkt distraherade kontoret, men att din inredning distraherade hela universums balans.
Plötsligt gav väggen ifrån sig en kraftig puff. Tavlan med citronen sögs in i tapeten och försvann med ett ljudligt ”slurp”. Istället dök det upp ett kvitto som sakta singlade ner från taket.
”Debiteringsavi: 1 st Beslagtagen Citron. Orsak: Visuellt buller. Straffavgift: Din teve kommer hädanefter bara att visa finsk finslöjd och dokumentärer om mossa.”
Jag satte mig ner på golvet. Hammaren landade till slut på min tå. Det gjorde inte ens ont, det kändes bara… administrativt.
Fru Sug kom in i rummet och tittade på mig där jag satt i mörkret.
– Stefan? Varför sitter du och stirrar på en tom vägg? Och var är tavlan?
– Den blev refuserad av verkligheten, muttrade jag.
– Jaha. Har du tagit dina tabletter?
– Det spelar ingen roll. Tabletterna har förmodligen bildat en egen fackklubb och vägrar bli svalda förrän jag erbjuder dem bättre arbetsvillkor i magtrakten.
Jag gick och lade mig. I morgon ska jag köpa en tavla på en apelsin. Bara för att jävlas med myndigheterna