Jag hittade en dörr i hallen. Som jag aldrig förr sett. Inte den vanliga dörren till klädkammaren där mina gamla trasiga drömmar och en trasig dammsugare bor, utan en helt ny dörr. Den var klädd i grå linoleum och doftade svagt av arkivpapper och misslyckad korv stroganoff.
På dörren satt en skylt:
”Myndigheten för Icke-händelser – Kontoret för bortförklaringar av sådant som aldrig ägt rum.”
Eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig (jag väntade på att en sändning med ekologisk ångest skulle levereras via PostNord, så jag räknade med minst tre dagars väntetid), så tryckte jag på handtaget.
Bakom dörren satt en man som såg ut som om han var gjord av hoprullade skatteblanketter. Han bar en slips som var så beige att den nästan blev osynlig mot hans skjorta, som i sin tur var så beige att den sög åt sig allt ljus i rummet.
– Jaha? sa han utan att titta upp från en hög med genomskinliga mappar. Har du inte varit här förut?
– Nej, sa jag. Jag visste inte ens att ni fanns.
– Det gör vi inte heller, svarade han och stämplade ett tomt ark med en stämpel som det stod ”EJ UTFÖRT” på. Det är det som är hela poängen. Vi administrerar allt det som folk tror ska hända, men som rimligtvis aldrig kommer att ske.
Jag satte mig ner på en stol som kändes misstänkt likt gelé.
– Som vadå?
– Som att din granne faktiskt kommer att lämna tillbaka din borrmaskin. Eller att den där träningsappen du laddade ner i januari kommer få dig att se ut som en grekisk gud. Eller att regeringen faktiskt kommer att förenkla blanketten för att ansöka om förenklingar.
Han suckade och räckte mig en kopp kaffe. När jag tittade ner i koppen såg jag att den var tom, men den kändes tung som om den vore fylld med kvicksilver.
– Drick, sa han. Det är vårt specialkaffe. Det är bryggt på bönor som aldrig skördades.
Jag låtsades ta en klunk och kände direkt hur min vänstra stortå domnade bort. En helt normal biverkning av en icke-händelse, gissade jag.
– Varför är jag här? frågade jag.
– Du har blivit anmäld, Stefan. För ”Olovligt innehav av hopp”.
– Va?
– Ja, tydligen satt du på bussen igår och tänkte att ’det här blir nog en bra vecka’. Det är en allvarlig överträdelse. Hopp skapar oreda i statistiken. Om folk går runt och tror att saker ska ordna sig, hur ska vi då kunna budgetera för det allmänna förfallet?
Han drog fram ett formulär som var tre meter långt.
– Här, skriv under på att du härmed avsäger dig rätten till positiva överraskningar under resterande del av kvartalet. Som kompensation får du ett klippkort på halvljummen lättmjölk och en garanterad plats i kön till en myndighet som ännu inte är uppfunnen.
Jag tittade på pennan han gav mig. Den hade inget bläck, men den lämnade spår av ren, oförfalskad besvikelse på pappret.
Precis när jag skulle skriva under började väggarna i rummet att flimra. Mannen av skatteblanketter började lösas upp i små papperskonfetti.
– Vänta! ropade jag. Vad händer om jag vägrar?
Hans röst lät nu som prasslet från en gammal kvällstidning i vinden:
– Då händer ingenting, Stefan. Absolut ingenting. Och det är ju det som är värst, eller hur?
Jag vaknade till med ett ryck av att fru Sug skakade på mig.
– Du skriker i sömnen igen, Stefan. Något om linoleum och kvicksilverkaffe.
– Det var inget, muttrade jag och kände efter.
Min vänstra stortå var fortfarande bortdomnad.
Jag gick ut i köket och öppnade kylskåpet. Där, på hyllan mellan smöret och en ledsen purjolök, låg en liten, beige lapp.
”Tack för din underskrift. Vi hörs inte. Mvh, Myndigheten.”
Jag stängde kylskåpet. Det här kommer bli en lång tisdag. Om den ens äger rum.