Det började med att jag gick in i myndighetens bibliotek på åttonde våningen, för att låna något lättsmält – kanske en deckare eller en kokbok som inte försökte radikalfilosofiskt omdefiniera mitt förhållande till zucchini. Men biblioteket såg… annorlunda ut.
Hyllorna svävade. Golvet rörde sig som en lugn sjö. En skylt hängde i luften:
“Välkommen till Interdimensionala Biblioteket. Återlämningstid: före eller efter att tiden upphör.”
Jag borde ha vänt. Men nej.
Jag tog tag i en bok som hette Handbok i handböcker, men den fräste åt mig.
– Sätt ned mig! Du har inte ens läst min föregångare!
En annan bok hoppade ned från hyllan, landade vid mina fötter och väste:
– Börja med mig! Jag är överlägsen!
Tre böcker började bråka om vilken jag “förtjänade” att läsa. En ordbok slog dem med pärmen. Det var då jag hörde ett bekant ljud:
Klick
Ett pärmhänglås som öppnas.
Ur en hylla som inte fanns nyss klev Orvar Orimlig ut. Som vanligt bar han sin oändliga pärm och som vanligt såg han fullständigt oberörd ut av det faktum att rummet trotsade allt som någonsin sagts i fysikböcker.
“Jaha,” sa han medan han borstade av sin kavaj. “Då var man tillbaka i tjänst.”
“Du… jobbar här?” frågade jag.
“Arbetstiteln är interdimensionell kunskapssamordnare med särskild behörighet för byråkratiska anomalier på skumma myndigheter.”
Han sa det som om det var världens mest normala jobb.
Han öppnade sin pärm. Den gav ifrån sig ett dovt muller, som om den inte var helt nöjd med att öppnas.
“Låt oss se vad regelverket säger om aggressiva böcker,” mumlade Orvar och bläddrade.
En strålande, rödglödgad bok sprang förbi i panik, jagad av en svävande biblioteksstämpel.
“Aha!” utropade Orvar. “Här står det. Vid litterär oro ska en nivå tre-åtgärd aktiveras.”
“Vad innebär det?” frågade jag.
“Att man lugnar böckerna med högläsning.”
Han ställde sig rakt framför den mest uppjagade hyllan och brummade högt:
“Kapitel ett: Inledning till kommunal översiktsplanering.”
Hyllan började skrika. En bok svimmade. En annan kastade sig ut i tomma luften.
En portal öppnades vid taket, som om biblioteket själv försökte fly från situationen.
Orvar nickade nöjt.
“Bra, då fungerar systemet.”
“Det där ser inte bra ut!” sa jag.
“Portaler är ett tecken på lugnande framsteg,” svarade han och strök sig över skägget. “Det står i bilaga C.”
Portalen började suga in hyllor, böcker och eventuellt en dimension eller två.
När hela biblioteket nu skakade som en tvättmaskin med existentiell ångest, slog Orvar igen sin pärm.
“Så. Då var det ordnat.”
“NEJ!” vrålade bibliotekarierna i kör, trots att jag inte sett en enda innan.
Orvar nickade artigt, öppnade en sidodörr som om den alltid funnits och klev igenom.
Dörren försvann. Portalen åt upp resten av rummet. Sen vaknade jag ute på gatan med en bok i knät som hette Orvars handbok i dimensionshantering för amatörer.