Allt jag ville ha var ett jävla svar på en enkel fråga. En ynka liten fråga. Typ världens mest harmlösa small-talk. Men nä. Istället fick jag serverat en informationslavin som skulle fått en normalviktig encyklopedi att känna sig otillräcklig.
Det började med att jag gled in i fikarummet. Måndagseftermiddag. Klockan typ tre. Den där klassiska efterlunchtiden när kroppen är i konstant energikraschläge och hjärnan befinner sig någonstans mellan dvala och koma. Man behöver kaffe. Starkt kaffe. Gärna intravenöst men det går ju inte så man får nöja sig med koppen.
Kenneth från ekonomi stod vid kaffemaskinen och höll på att trycka fram sin tredje kopp för dagen. Jag vet det eftersom han alltid räknar högt.
– Nummer tre, muttrade han nöjt.
Jag nickade. Gjorde mitt. Väntade på att maskinen skulle spy ur sig något som liknade kaffe. Och så. I ett ögonblick av total mental förvirring, eftersom man ska vara lite social på jobbet och jag hade läst någon artikel om vikten av att “relationer, relationer, relationer ” så öppnade jag käften:
– Såg du matchen igår?
Fem ord. Fem jävla ord. En enkel ja-eller-nej-fråga som borde kunna besvaras med max tio ord. “Ja” eller “Nej” eller i värsta fall “Nä, jag hann inte”. Enkelt. Simpelt. Straight forward.
Kenneth vände sig om. Jag såg hur något tändes i hans ögon. En glöd. En fanatisk glöd som jag direkt insåg var en varningssignal. Jag borde ha backat. Jag borde ha sagt “nej vänta, glöm det, jag måste bara… eh… skriva ut något” och dragit därifrån. Men det var för sent.
– Ja! Ja jag såg den, sa Kenneth och det var som om jag precis hade öppnat Pandoras ask.
Han tog ett djupt andetag. Typ det där andetaget löpare tar innan de ska springa maraton.
– Alltså det började ju med att jag nästan missade den för min svåger skulle komma förbi, du vet den där som jag berättade om förra veckan som har problem med diskbänken, ja men just det du var ju sjuk då, hur mår du förresten, ser lite blek ut måste jag säga, nåväl min svåger skulle alltså komma med den där grejen jag beställt från hans kompis som jobbar på det där företaget som importerar verktyg från Tyskland eller var det Belgien, jag kommer inte ihåg men det spelar ingen roll för i alla fall så ringde han och sa att han var försenad eftersom tunnelbanan stod still och du vet hur det är med tunnelbanan på söndagar…
Jag stirrade på honom. Försökte avbryta.
– Men…
– Vänta jag är inte klar, fortsatte Kenneth obönhörligt. Så jag sa till frugan att vi måste skjuta på middagen och hon blev ju inte direkt glad för hon hade lagat den där grytan, du vet den hon brukar laga med grönsaker och kyckling och lite kokosmjölk, jag tror receptet kommer från Thailand eller möjligen Vietnam, min kusin var där för tre år sedan och sa att maten där var fenomenal men priset på flyget va fan, han betalade typ tretton tusen för en tur och retur och det var inte ens direktflyg utan via…
– Kenneth, försökte jag.
– Så matchen alltså! Ja men gud vad spännande! Fast första halvleken var ju rätt sådär, lite tung spelstil måste jag säga och domaren var ju helt lost, har du sett honom döma tidigare? Han dömde ju den där matchen i november där det var straff som inte var straff och som min granne sa…
Jag kände hur något inom mig knäcktes. Typ som när man står i telefonkö för länge och det småknakar i hjärnan.
– Kenneth, sa jag bestämt.
Men Kenneth hade gått in i en trans. Han var på autopilot. Orden bara forsade ur honom som Niagara Falls fast mindre pittoresk och betydligt mer irriterande.
– …och så i andra halvleken när den där spelaren, du vet han med det konstiga namnet som jag aldrig kan uttala, min sons fotbollstränare sa att han spelade i Italien förut eller var det Spanien, men någon av de länderna i alla fall där folk äter mycket pasta och pratar högt, så han gjorde ju det där fantastiska målet fast min fru tyckte att det var offside men jag kollade reprisen tre gånger och det var det absolut inte vilket jag också sa till henne men hon ville inte lyssna för hon tittade på sin telefon och scrollade igenom Facebook där hennes gamla klasskompis från gymnasiet hade lagt upp bilder från sin semester i…
Plötsligt blev jag varse att informationen Kenneth pumpade ut hade börjat ta fysisk form. Den materialiserades i luften mellan oss som en gråaktig dimma. En dimma av ord, ljud, sidospår och totalt irrelevant skit.
– Kenneth, väste jag. Kenneth!
Men nä. Han körde på.
– …Thailand eller var det Bali, jag blandar alltid ihop de där två, men i alla fall så kostade resan tydligen bara åtta tusen eftersom de hade bokat via den där sidan som min bror använder, du vet den där sajten med de billiga flygbiljetter…
Dimman av information började nu bli tätare. Jag såg knappt Kenneth längre. Hans ansikte var dolt bakom en vägg av meningar, fakta och onödiga omvägar.
– KENNETH!, skrek jag.
Han stannade upp. Tittade på mig.
– Va?
– Såg. Du. Matchen. Eller. Inte?, sa jag långsamt och tydligt.
– Ja det sa jag ju i början, sa Kenneth förvirrat.
– När? När sa du det?
– Typ direkt. “Ja jag såg den” sa jag.
– Det var det ENDA jag behövde veta!
– Men du verkade ju intresserad!
– Intresserad?! Allt jag fick reda på var en helvetes roman om din svågers diskbänk, din kusins resa till Vietnam eller Thailand eller vafan det var, domaren från november och din frus Facebook-scrollande!
Kenneth såg genuint förvånad ut.
– Men det hänger ju ihop. Kontext är viktigt.
– KONTEXT?! Jag frågade om du såg matchen. Inte om jag ville ha din jävla livshistoria!
Informationsdimman började nu svälla. Den fyllde hela fikarummet. Jag hörde hur den viskade med tusen röster samtidigt. “Min svåger…”, “diskbänken…”, “Thailand eller Vietnam…”, “domaren från november…”.
Kollegan Maria klev in i fikarummet och stannade tvärt.
– Vad är det här?, sa hon och viftade undan dimman.
– Kenneth kan inte svara kort på frågor, väste jag.
– Åh, sa Maria. Jag förstår. Jag frågade honom hur man skriver ut dubbelsidig förra veckan. Det tog tjugo minuter och jag fick veta om hans mosters skrivarmodell från 1987.
Kenneth såg småförolämpad ut.
– Jag ger bara fullständig information!
– Du ger för mycket information!, sa jag och Maria unisont.
– Men…
– NEJ!, sa vi.
Det knackade på dörren till fikarummet. Det var chefen.
– Kan ni sänka volymen lite, vi har ett viktigt möte och… va fan är det här för dimma?
– Kenneth, sa jag och Maria.
Chefen nickade förståeligt.
– Jag mailade honom om kopiatorn i fredags. Fick tre A4-sidor tillbaka om kopiatorer genom tiderna. Inklusive en anekdot om när han råkade kopiera sin hand 1993.
Kenneth öppnade munnen för att säga något men vi tre skar av honom genast.
– INTE. ETT. ORD.
Han slöt munnen. Informationsdimman började sakta skingras. Min kaffe var nu kallare än svensk vinter och jag kände mig uttömd.
Jag tog min kopp och gled mot dörren. På väg ut vände jag mig om och såg Kenneth stå där. Ensam vid kaffemaskinen. Med ett sorgset uttryck i ansiktet.
– Kenneth, sa jag.
– Ja?
– Nästa gång någon frågar dig något. Svara på frågan. Bara på frågan. Inget annat.
– Men…
– BARA. PÅ. FRÅGAN.
Jag gick tillbaka till mitt skrivbord. Loggade in. Öppnade min mail. Där låg det. Ett mail från Kenneth. Ämnesraden: “Angående matchen”.
Jag öppnade det inte.
Jag kommer aldrig öppna det.
Fan heller.