Jag hade bokat tid klockan 08.15. Frugan hade sagt att det var en dålig idé redan när jag fyllde i blanketterna kvällen innan.
– Du kan inte sjukskriva dig från verkligheten, hade hon muttrat över sin kopp te.
– Varför inte? Jag har alla symtom!
– Som vaddå?
– Kronisk ovilja att delta i samhällsmaskineriet, akut allergi mot vuxenansvar och återkommande anfall av existentiell kräkreflex.
– Det kallas lättja.
– Lathet är en diagnos för amatörer! Detta är medicinskt! Måste gitta!
– Lycka till, du lär ju behöva det.
Jag gav henne en blick, fnös ljudligt och gick ut i hallen och hoppade i skorna, nerför trappan och in i bussen so geschwint hade kört hela vägen till det lokala försäkringskassekontoret.
Och nu satt jag mittemot handläggare Kerstin Engström på Försäkringskassan. Hon hade redan den där blicken. Den som säger “jag har sett allt men det här tar priset”.
– Så du vill alltså ha sjukersättning för att du är… låt mig se här… “sjukskriven från verkligheten”?
– Korrekt.
– Och läkarintyget då?
– Här, sa jag och räckte fram pappret jag printat hemma.
Hon läste högt:
– “Härmed intygas att patient Stefan lider av akut verklighetsoförmåga. Rekommenderar total isolering från samhälleliga förpliktelser. Signerat Dr…” hon pausade och kisade på pappret, “…det står S punkt Teffe här.”
– Det är Dr. S.Teffe, sa jag. S:et är stumt.
– Det är ju det jag säger, sa hon.
– Mja… gör du det?
Vi stirrade på varandra. Dålig start. Dålig stämning. Hon harklade sig och fortsatte:
– Du har skrivit detta själv va?
– Jag är min egen bästa läkare! Vem känner mina symtom bättre än jag själv?
– Herr Teffe, så fungerar det inte.
– Som sagt, det är S.Teffe, med det stumma s:et
Hon gav mig en blick.
– Hur som helst så fungerar det inte så här.
– Diskriminering! Bara för att jag inte gått sju år på läkarutbildning!
– Du måste ha en riktig diagnos.
– Vad är mer riktigt än att inte orka med skiten längre?
Kerstin suckade och knäppte sina händer.
– Berätta dina symtom då.
– Okej! Varje morgon när väckarklockan ringer får jag panikångest. Inte vanlig ångest utan existentiell “varför-fan-ska-jag-upp-och-låtsas-att-allt-är-normalt” ångest. Sen när jag kommer till jobbet så får jag allergiska reaktioner av kollegornas småprat. Utslag på själen liksom.
– Utslag på själen?
– Mm. Kliar något fruktansvärt. Och så har jag kroniska hallucinationer.
– Hallucinationer?
– Jag ser folk överallt som går omkring och låtsas att de har koll på läget. Som om de vet vad fan de håller på med. Det är skitläskigt!
– Det är inte hallucinationer, det är andra människor.
– Säger du! Men kan du bevisa att de är verkliga? Kan du bevisa att DU är verklig?
Kerstin masserade tinningarna.
– Herr Teffe…jag menar S.Teffe…
– Kalla mig Patient Zero. Jag är nämligen första dokumenterade fallet av verklighetspest.
– Det finns ingen sådan sjukdom.
– Inte ÄN! Men ge det några år. Snart kommer alla inse att de också är sjuka. Tänk dig rubriken: “Försäkringskassan först med att godkänna framtidens folksjukdom!”
– Vi kan inte godkänna detta.
– Varför inte? Jag har ju till och med vittnesmål!
Jag plockade upp mobilen och ringde frugan. Satte på högtalare.
– Ja? hördes hennes trötta röst.
– Berätta för Kerstin här om min verklighetsoförmåga!
– Är du på Försäkringskassan nu?
– Ja! Vittna om mitt tillstånd!
– Han är definitivt oförmögen att hantera verkligheten, sa frugan. Igår försökte han betala elräkningen med Monopolpengar.
– Det var ett statement!
– Och förra veckan sa han upp sig via buktalarkonst med en strumpa.
– Lästen gjorde det! Inte jag!
Frugan lade på.
Kerstin stirrade på mig.
– Ni behöver nog prata med en psykolog.
– Varit där! Hon sa att jag led av “kreativ verklighetsbearbetning”. Låter som en superkraft om du frågar mig.
– Det är inte en erkänd diagnos för sjukskrivning.
– Men depression är det va?
– Ja…
– Perfekt! Jag är deprimerad över att behöva existera i den här dimensionen. Kronisk dimensionsdepression!
– Så fungerar det fortfarande inte.
Jag lutade mig fram konspiratoriskt. Kollade runt så att inga tjuvlyssnade.
– Lyssna Kerstin. Mellan oss två. Är du inte också lite trött på det här? Sitta här dag ut och dag in, låtsas att blanketterna betyder något, att systemet fungerar?
– Jag gör mitt jobb.
– Exakt! “Jobbet”! En påhittad konstruktion för att vi ska känna oss nyttiga medan vi sakta ruttnar bort i våra kontorsstolar!
– Herr Teffe, jag måste be er att…
– Tänk om vi bara kunde erkänna det! “Ja, verkligheten suger, här har du dina pengar, stick hem och filosofera i soffan!”
– Ert ärende är avslutat.
– Vänta! Jag har försökt arbetsträna!
– Jasså?
– Jag var på IKEA i tre timmar igår. Gick genom hela varuhuset utan att köpa något! Om det inte är arbetsträning i svensk verklighet vet jag inte vad som är det!
Kerstin reste sig upp.
– Dörren är där.
– Detta är inte över! Jag kommer överklaga! Jag tar det hela vägen till EU-domstolen! “Svensk man nekad ersättning för existentiell funktionsnedsättning”!
När jag kom hem väntade frugan med en kopp kaffe och en bekymrad min.
– Hur gick det?
– Jag är tydligen för frisk för att vara sjuk från verkligheten.
– Vem hade kunnat ana det?
– Systemet är riggat! Fan, jag kanske får fejka att jag tror jag är Napoleon eller något.
– Du tror redan att du är en misförstådd revolutionär.
– Det är inte samma sak!
– Jo. Det är exakt samma sak…