Klockan var nu typ sex på morgonen. Vi hade druckit upp allt kaffe i lägenheten. Åtta Steffo-versioner i ett kök resulterar i att man går igenom förrådet som en svärm hungriga gräshoppor.

– Så ingen vet hur vi tar oss tillbaka? frågade jag för tredje gången.

Alla skakade på huvudet.

– Men, sa yngre-Steffo och tog en klunk av sin fjärde kopp, betyder inte det här att vi kan göra lite… underhållande saker?

Jag tittade på honom. På mig. På det jag en gång var. Full av dåliga idéer och noll impulskontroll.

– Vad menar du?

– Jag menar… vi är åtta stycken. Och ingen vet att vi finns. Vi kan fan jävlas med vem som helst!

Mustasch-Steffo fnissade till.

– Det här gillar jag.

– Nej nej nej, sa äldsta-Steffo. Vi ska inte ändra något. Tidsparadoxer och allt det där.

– Tidsparadoxerna har redan hänt, sa magra-Steffo. Vi är här. Det har redan gått åt helvete. Lika bra att ha lite kul på vägen.

Jag kände hur ett flin började sprida sig över ansiktet. Kenneth. Fucking Kenneth som alltid skulle ha sista ordet på jobbet. Kenneth som stal min lunch ur kylen förra veckan och påstod att den “såg gammal ut”. Kenneth som sa till chefen att jag kom för sent när jag stannade och hjälpte en gubbe med rullator över gatan.

– Okej, sa jag. Jag har en plan.

Klockan åtta satt jag hemma och väntade. Gamla-Steffo (70-åringen) hade tagit sig till mitt jobb. Vi hade klätt ut honom i min jacka och givit honom mitt passerkort, samt kopplat upp en avslyssningsapparat (visade sig att GollumSteffo, hade ett sånt kit med sig, jag orkade inte fråga varför.)

Jag ringde honom, på avlyssningsenheten.

– Är du framme?

– Jepp. Fan vilka ungar som jobbar här. Jag är äldst på hela avdelningen.

– Du ÄR äldst på hela avdelningen. Med typ tjugo år.

– Kenneth kom precis in. Han ser ut som en idiot.

– Perfekt. Gör som vi sa.

Jag hörde hur gamla-Steffo harkla sig.

– KENNETH! hörde jag honom ropa. KENNETH KOM HIT!

Det blev tyst. Sedan hörde jag Kenneths förvirrade röst.

– Steffo? Vadå… du ser konstig ut. Är du sjuk?

– SJUK? röt gamla-Steffo. JAG ÄR INTE SJUK! JAG ÄR GAMMAL! OCH VET DU VARFÖR JAG ÄR GAMMAL KENNETH? FÖR ATT FOLK SOM DU HAR STRESSAT MIG I FYRTIO ÅR!

– Va? Men…

– DIN LUNCH SOM DU STJÄL! TROR DU JAG INTE VET? JAJAMEN DET VET JAG! VARJE GÅNG! OCH DET TAR PÅ KRAFTERNA KENNETH! DET TAR PÅ KRAFTERNA!

Jag hörde hur folk började samlas.

– Steffo… lugna ner dig…

– LUGNA NER MIG? JAG HAR VARIT LUGN I FYRTIO ÅR! NU SÄGER JAG VAD JAG TYCKER! DU ÄR EN LUNCHRÅNARE! EN LUNCH-RÅ-NA-RE!

Jag kunde nästan höra Kenneths ansiktsuttryck falla sönder som ett porslinsfat på betong.

– Ska jag… ska jag ringa en ambulans?

– RING VAD FAN DU VILL! JAG ÄR ÄNDÅ PENSIONÄR OM TRE VECKOR!

Jag la på. Perfekt.

Nästa på tur var Magnus. Magnus som alltid skulle bjuda in sig själv på fredagsmys. Magnus som aldrig fattade en hint. Magnus som trodde att “hörru jag måste dra” betydde “stanna gärna i ytterligare tre timmar och berätta om din fots svampproblem”.

Jag skickade dit bitter-Steffo. Den från den tidslinje där allt gick åt helvete. Han var perfekt för uppdraget.

Bitter-Steffo ringde mig tjugo minuter senare.

– Jag sitter hos Magnus.

– Bra. Läget?

– Han har just bjudit på kaffe och försöker berätta om sin nya podcast.

– Perfekt. Kör.

Jag hörde hur bitter-Steffo suckade tungt i avlyssningsmicken. Sedan hörde jag hans röst, skärpt och full av förakt:

– Magnus. Jag måste säga en sak.

– Ja? sa Magnus förhoppningsfullt.

– Din podcast är skit.

Tystnad.

– Va?

– Din podcast är skit. Jag lyssnar inte. Ingen lyssnar. Du har tretton följare och åtta av dem är bots. Två är dina föräldrar. Resten är du själv med fejkkonton.

– Men… men du sa att…

– Jag ljög Magnus. Jag ljuger varje gång. Varje gång du frågar “såg du senaste avsnittet” så ljuger jag. Varje gång du frågar vad jag tyckte ljuger jag. Jag har aldrig, ALDRIG, lyssnat på din podcast.

Jag hörde Magnus dra efter andan.

– Och en sak till, fortsatte bitter-Steffo obarmhärtigt. När jag säger att jag måste dra betyder det att jag vill att du ska gå. Inte att jag ska gå. Utan att DU ska gå. Från MIN lägenhet. Som du bjudit in dig själv till. IGEN.

– Jag… jag trodde vi var vänner…

– Vi ÄR vänner Magnus. Men även vänner behöver gränser. Och du har inga. Noll. Du är som en border collie utan ägare. Bara massa energi och inget fokus.

Jag la på. Det var nästan synd om Magnus. Nästan.

Klockan elva hade vi täckt in: min chef (mustasch-Steffo förklarade varför ledarskapsstil anno 1987 inte funkar idag), grannen som alltid klagar på ljud (TjockSteffo frågade om han någonsin provat att bo utan inneröron), och posttjomme som alltid lämnar lappar istället för att ringa på (MagerSteffo förklarade exakt hur jävla onödigt det var).

Vi satt i vardagsrummet och skrattade. Åtta stycken Steffo. Alla versioner av samma person. Det kändes märkligt. Lite terapeutiskt.

– Det här var fan det bästa, sa yngre-Steffo.

– Vi borde göra det här oftare, sa mustasch-Steffo.

– Vi kan inte göra det oftare din idiot. Det är en grej som hänt EN gång, sa äldsta-Steffo.

Plötsligt började telefonerna lysa. Alla samtidigt. På displayen stod det: “ÅTERKALLELSE – TIDLINJE ÅTERSTÄLLS”.

– Vad fan betyder det? sa jag.

– Det betyder, sa äldsta-Steffo och log, att någon fixade det.

– Vem då?

– Oss. I en annan tidslinje. Där vi inte jävlades med folk utan faktiskt löste problemet.

– Fan, sa jag. Dom är tråkiga.

– Jepp, sa alla andra i kör.

Ett ljus började svepa genom rummet. En efter en började Steffo-versionerna försvinna. Yngre-Steffo först. Sedan mustasch-Steffo. Sedan alla andra.

Till slut var bara jag och äldsta-Steffo kvar.

– Hörru, sa han. En sak innan jag drar.

– Ja?

– Köp inte Volvon.

Sedan försvann han också.

Jag satt ensam i vardagsrummet. Telefonen var borta. Allt var som vanligt. Förutom att jag nu hade minnen av åtta olika framtider. Och en avslyssningsapparat (som jag vet kommer att orsaka andra problem framöver)

Fru Sug kom hem vid lunchtid.

– Är dom borta? frågade hon försiktigt.

– Jepp.

– Bra.

Hon satte sig bredvid mig.

– Så… vad gjorde ni?

Jag log.

– Vi levde lite.

Telefonen ringde. Min riktiga telefon. Det var Kenneth.

– Steffo… är du okej? Du verkade så… konstig idag på jobbet…

– Konstig? Jag var inte ens där.

– Jo du var. Du skrek åt mig om luncher…

Jag skrattade.

– Kenneth, jag har varit hemma hela dagen.

– Men… men…

– Hejdå Kenneth.

Jag lade på. Fru Sug tittade på mig.

– Du kommer att få äta upp det där.

– Absolut, sa jag. Men det är värt det.