Det finns inget mer förvirande än att bli mobbad av någon som samtidigt påstår sig kämpa för dina rättigheter. Beata, vår fackliga representant, är en mästerlig utövare av denna paradoxala konst. Hon kan i samma andetag förklara för chefen att vi har rätt till fler raster och sedan meddela mig att min andedräkt luktar som om jag ätit död fisk till lunch.

– Stefan, sa hon häromdagen och klappad mig medlidsamt på axeln, du vet att jag alltid står på arbetarnas sida, men måste du verkligen andas så där högt när du koncentrerar dig? Det distraherar oss andra.

– Va? sa jag förvirrat. Jag andas väl som vanligt?

– Ja precis, det är det som är problemet. Har du funderat på andningsteknik? Jag har en bok hemma…

Jag stirrade på henne. Här stod kvinnan som för bara en timme sedan hade kämpat som ett lejon för vår rätt till bättre ergonomiska stolar, och nu kritiserade hon mitt sätt att absorbera syre.

– Men Beata, sa jag försiktigt, det känns lite… konstigt att du först hjälper oss med arbetstider och sedan säger åt mig hur jag ska andas.

Och då hände det. Det händer alltid. Som om någon tryckt på en knapp aktiverades Beatas “tröst-och-krama-läge”. Hon bredde ut armarna som en mäktig fågel.

– Åh Stefan! Kom hit så får du en kram! Du är så känslig. Det är sånt jag gillar med dig, du tar åt dig av allt.

– Jag vill inte ha en kram, jag vill att du slutar kommentera mina naturliga kroppsfunktioner.

– Men du verkar så stressad. Kram?

Det är som att argumentera med en terapeutisk bläckfisk. Hon kan inte bara låta ett enda konfliktögonblick passera utan att vilja lösa det med fysisk kontakt. Det är som om hon tror att alla mellanhavanden mellan människor kan botas med en rejäl famntag.

Förra veckan tog hon upp kampen för vår rätt till längre lunchraster på mötet med HR. Fantastiskt jobbat. Men samma dag, när jag värmde min lunchsallad i mikrovågsugnen, glider hon fram och säger:

– Stefan, måste du verkligen äta så… synligt? Du tuggar ju som om du kämpar med maten.

– Hur ska man äta då? Med stängd mun menar du?

– Ja, fast mer… diskret. Och kanske inte de där våta ljuden?

– Våta ljuden?

– När du sväljer. Det låter som… ja, du vet.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte vad hon menar. Men innan jag hann fråga spred hon ut armarna igen.

– Men… du, nu ser du sådär ledsen ut! En liten kram bara?

– Beata, jag är inte ledsen, jag är förvirrad. Du hjälper oss med arbetstider men klagar på hur jag äter lunch.

– Åh, du är så söt när du är förvirrad! Kram nu!

Det värsta är att hon är skitbra på sitt fackliga jobb. När chefen försökte driva igenom att vi skulle jobba lördagar utan övertidsersättning såg jag Beata förvandlas till något som påminde om en galen gladiator med förakt för lejon. Hon citerade kollektivavtal som om de vore dikter, hänvisade till EU-direktiv med kirurgisk precision och fick chefen att se ut som om han precis fått veta att han var tvungen att skriva av hela sin semesterersättning på skatten.

Men så fort konflikten med chefen var över vände hon sig till mig och sa:

– Stefan, jag märkte att du har samma skjorta som igår. Det kanske inte ser så professionellt ut?

– Men… vi vann ju precis! Vi får ju behålla våra helger arbetsfria!

– Ja, men det betyder inte att vi ska släppa efter i framtoningen. Fast du är sådan gullnos som alltid försöker. Kram?

Jag börjar misstänka att Beata använder sitt fackliga arbete som någon sorts alibi för att kunna kritisera oss andra. Som om hon tänker: “Jag kämpar för deras rättigheter, så då kan jag väl få påpeka att Stefan låter som en astmatisk hund när han hostar.”

Igår gjorde hon det igen. På morgonmötet argumenterade hon briljant för att vi skulle få bättre belysning på våra arbetsplatser. Efteråt, när vi alla tackade henne, gled hon fram till mig:

– Förresten Stefan, när du skrattar så… låter det lite konstigt.

– Konstigt?

– Ja, så där nasalt. Som om du håller inne något. Har du allergi?

– Jag skrattar som jag skrattar, Beata.

– Mmm, men kanske kunde du… modulera det lite? För allas skull?

Och innan jag hann svara: armarna ut, kramatron-läget aktiverat.

– Du ser så upprörd ut! En stor kram nu!

– Beata, jag är inte upprörd, jag försöker bara förstå varför du kan förhandla bort obligatoriska lördagspass men samtidigt tycker att mitt skratt behöver ‘moduleras’.

– Åh, du är så söt när du använder stora ord! Moduleras… kom hit!

Det är som att diskutera filosofi med en kramande pandabjörn. En pandabjörn som råkar vara expert på arbetsrätt.

Det absolut värsta hände förra månaden. Hon hade precis stoppat ett förslag från ledningen om att vi skulle få köpa egna pennor för kostnadsbesparing. En heroisk insats. Men samma kväll, på AW:n, kom hon fram till mig vid baren:

– Stefan, jag har tänkt på din… närvaro.

– Min närvaro?

– Ja, hur du… tar plats. Du har en tendens att… existera lite för intensivt.

Jag stirrade på henne. Existera för intensivt? Vad fan betyder det?

– Menar du att jag ska existera mindre?

– Inte mindre, bara… mjukare. Mer… nedtonat.

– Beata, jag vet inte ens vad det betyder.

Och då. Armarna. Alltid de förbannade armarna.

– Stackars lilla Stefan! Du förstår inte vad jag menar. Det är okej. Kom hit så får du världens bästa kram!

Jag har börjat fundera på om Beata kanske är ett sorts sadistiskt geni. Hon kanske har förstått att det bästa sättet att mobba någon utan konsekvenser är att kombinera det med genuint hjälpsamt beteende och emotionell manipulation. Vem kan klaga på någon som precis säkrat dina rättigheter på jobbet? Och vem kan anmäla någon för mobbning när hennes respons på all kritik är att erbjuda tröst och kramande?