Fan vad jag ångrar att jag lät frugan övertala mig att följa med på detta helvete. “Det blir bra för dig”, sa hon. “Du behöver lugna ned dig”, sa hon. “Lite tystnad skulle göra dig gott”, sa hon. Jag borde ha fattat att något var fel när retreatledaren Sunshine (vilket säkert inte ens var hennes riktiga namn) mötte oss i entrén med ett “shhhhh” och pekade på en handskriven skylt där det stod “Välkommen till tystnaden”.
Jag höll käft i hela fem minuter. Sen började det klia i halsen. Inte ett normalt kli som man kan kväva med lite diskret hostande, utan ett kli som krävde ett rejält “HRRRRRKKKKK-PTUI!” följt av ett “JÄVLAR VAD DET KLIADE!”. Tjugo par ögon vände sig mot mig i perfekt synkroniserad förfäran. Sunshine gav mig en blick som fick mig att känna mig som om jag precis hade skitit på hennes heligt vatten altare.
Med en gest som skulle föreställa ursäktande (men som mest liknade en full flamingo) försökte jag visa att det var en engångsföreteelse. Men då började det. Som om någon hade tryckt på en knapp i min hjärna började ord forsa ur käften på mig som lava ur en vulkan.
“SATANS JÄVLA YOGAMATTA!” När jag skulle rulla ut den och den rullade ihop sig själv för fjärde gången.
“BALLE BALLE BANANPAJ!” När vi skulle göra den där “hälsa solen”-grejen.
Sunshine började se ut som ett åskmoln. De andra deltagarna flyttade diskret sina mattor längre bort från mig, som om akut tourettes var smittsamt. En tant i rosa tajts korsade sig varje gång jag öppnade munnen.
“RACKARNS PIRATBYXOR!” När vi skulle göra lotus-ställningen och mina ben vägrade samarbeta.
“KÖTTBULLAR I RÖVEN!” När någon släppte en tyst fis som stank suspekt mycket av kikärtor.
Det värsta var att ju mer jag försökte hålla käft, desto värre blev det. Det var som om orden hade bestämt sig för att fly min kropp till varje pris, som råttor från ett sjunkande skepp. Fast i det här fallet var skeppet min värdighet, och råttorna var en samling svordomar som skulle få en ärrad sjöman att rodna.
Vid lunchen – som skulle ätas i “kontemplativ tystnad” enligt programmet – började min hjärna hitta på helt nya kombinationer av svordomar. “HELVETES GURGELPOTTA!” när jag spillde quinoa-sallad i knät. “SATAN I GALOSCH MED GLIDMEDEL!” när jag tappade skeden för tredje gången.
Sunshine försökte meditation som botemedel. Hon placerade mig längst fram i rummet, förmodligen för att kunna hålla koll på mig. “Fokusera på andetaget”, viskade hon. Jag fokuserade. Jag fokuserade så in i helvete att jag började hyperventilera.
“ANDAS UPP I RÖVEN!” Ekade det genom rummet.
Det var då Sunshine knäcktes. Med en rörelse som påminde om en ninja på speed reste hon sig upp, pekade på dörren och väste “UT!”. Inte ett ord, bara en väsning och ett pekande finger som darrade av återhållen vrede.
Jag packade ihop mina grejer medan en kakofoni av “KORVKIOSK-MEDITATION!” och “BUDDHAS PUNGKULOR!” ekade genom lokalen. Frugan vägrade möta min blick när jag snubblade ut genom dörren, fortfarande muttrandes svordomar som en trasig radio.
På vägen hem i bilen bröt frugan den självpåtagna tystnaden:
“Det där gick ju… mindre bra.”
“HELVETES PANNKAKAS MAMMA!”, svarade jag, mest av princip.
“Du gjorde det med flit, eller hur?”
“KLART SOM FAN!”
Ibland är ärlighet bäst. Särskilt när man har fejkat Tourettes för att slippa sitta tyst i 48 timmar med en grupp självgoda yogisar. Fast det där med “BALLE BALLE BANANPAJ” var faktiskt äkta. Det bara slank ur mig när jag såg Sunshine demonstrera “nedåtgående hund” i sina genomskinliga yogabyxor som visade lite mer än jag ville se.