Häromdagen fick jag för mig att jag skulle bli en bättre människa. Inte för att jag är en dålig människa, men man kan ju alltid förbättra sig. Som den vakne läsaren vet är undertecknad en man av handling och inte ord. Nåväl, kanske mer ord än handling om man ska vara ärlig, men vem fan bryr sig om ärlighet när man står på tröskeln till självförbättringens dal?
Frugan höjde på ögonbrynen när jag presenterade min plan.
– Du ska vadå?
– Bli en bättre människa!
– Hmm… och hur hade du tänkt göra det?
– Enkelt! Jag ska sluta förneka saker.
– Vadå för saker?
– Allt! Från och med nu är jag en ärlig och rättfram person som tar ansvar för mina handlingar.
– Du menar att du inte varit det förut?
– Öh… nej, alltså… det var inte riktigt så jag menade…
Och där började min resa ned i förnekelsens dal. För hur fan ska man kunna sluta förneka saker när man förnekar att man förnekar? Det är som att försöka simma utan att bli blöt eller äta på McDonalds utan att få dåligt samvete.
Första testet kom redan vid frukosten när en av ungarna frågade vem som ätit upp hans chokladflingor.
– Det var inte jag, sa jag reflexmässigt medan chokladflingorna fortfarande krasade mellan tänderna.
– Men farsan, du har ju choklad i mungipan!
– Öh… det är… oboj! Ja, det är oboj.
– Du dricker inte oboj, sa frugan torrt.
– Fan också.
Dag två i projektet “sluta förneka” började med att chefen frågade om jag hade skickat iväg den där viktiga rapporten.
– Absolut! sa jag med övertygelse. Den är redan… vänta… nej, förlåt. Jag har inte gjort det. Den ligger fortfarande i “att göra”-högen tillsammans med förra årets julkort och kvittot på den där skjortan jag skulle lämna tillbaka i februari.
Chefen gav mig en blick som fick mig att önska att jag fortfarande var kvar i förnekelseland där allt var frid och fröjd och inga rapporter någonsin behövde skrivas.
Men det var dag tre som fick bägaren att rinna över. Jag stod i kön på Coop när kassörskan frågade om jag ville ha en kasse.
– Nej tack, jag har egen, sa jag av ren vana.
– Men du har ju ingen kasse med dig, sa hon och pekade på mina tomma händer.
– Jo, den är… vänta… nej, fan också. Där gjorde jag det igen.
– Gjorde vadå?
– Förnekade. Jag försöker sluta med det.
– Okej… så ska det vara en kasse då eller?
– Ja. Nej. Vänta… kan jag förneka att jag förnekar att jag behöver en kasse?
Hon gav mig samma blick som man ger folk som pratar med sig själva på tunnelbanan.
På kvällen satt jag i soffan och funderade över dagens alla små förnekelser. Det är fan otroligt hur mycket man förnekar utan att ens tänka på det. “Nej, jag har inte ätit upp chipsen”, “Klart jag inte kollade på hennes rumpa”, “Självklart läste jag instruktionsmanualen innan jag monterade IKEA-hyllan”.
– Hur går det med projektet? frågade frugan när hon kom in med kvällste.
– Jättebra! sa jag automatiskt.
– Jaså?
– Nej, förlåt. Det går åt helvete. Jag förnekar fortfarande saker höger och vänster. Det är som om förnekelsen sitter i ryggmärgen.
– Se där, du gjorde framsteg. Du förnekade precis att du gjorde framsteg.
– Men… vänta… om jag förnekar att jag gör framsteg med att sluta förneka… är det då framsteg eller bakslag?
Frugan suckade och gick och lade sig. Jag satt kvar i soffan och försökte reda ut det filosofiska dilemmat. Till slut gav jag upp och accepterade att jag kanske, möjligen, eventuellt har en viss benägenhet att förneka saker. Men det tänker jag förneka till min dödsdag.
Den vakne läsaren kanske undrar vad poängen med denna historia är. Till er kan jag bara säga: Förneka att det behövs en poäng. Det har funkat för mig i alla dessa år.