Det knackade på dörren häromdagen. Jag satt och slökollande på en repris av någon dötrist sitcom när det hördes ett bestämt knack knack. Först tänkte jag låtsas som det regnade, men så hörde jag en röst:
“Hallå! Är det någon hemma? Jag är från…öh…elbolaget!”
Något lät bekant med rösten men jag kunde inte sätta fingret på vad. Med ett stönande “kommer!” försökte jag ta mig upp ur soffan. Det tog några försök – det goda livet och aptiten vid julbordet hade lagt sig som en överviktig, kontaktsökande boa constrictor runt midjan och vägrade släppa taget. Efter lite vaggande fram och tillbaka lyckades jag till slut få upp momentum nog att ställa mig. Chipspåsen i knät föll till golvet med ett prasslande ljud som påminde om höstlöv i en storm.
Där stod en extremt blek snubbe med lösskägg och glasögon. Han såg ut som Dracula efter en månad i källaren utan sol.
“Tjena! Jag heter Rip. Rip Mortis”, sa han och sträckte fram en iskall hand.
“Öh…tjena”, sa jag och skakade handen. “Du sa att du var från elbolaget?”
“Ja! Eller nej. Jag menar…jag är från…gasbolaget!”
“Vi har ingen gas.”
“Vattenverket då?”
“Kommer du från tre olika ställen eller?”
Han skruvade på sig och fingrade nervöst på det lösa skägget som höll på att släppa i ena kanten.
“Ok, ok…sanningen är att jag är döden som försöker skaffa mig en hemlig identitet. Du vet, som Clark Kent! Coolt va?”
Jag synade honom från topp till tå. Den svarta kappan stack fram under den beige trenchcoaten han försökt dölja den med. Och lien hade han gömt i ett golfbag som stod lutad mot väggen.
“Ser du inte vem jag är?”, frågade han hoppfullt.
“Jo, du är döden. Det ser ju vem som helst.”
“Fan också!”, utbrast han och slet av sig skägget. “Vad var det som avslöjade mig?”
“Förutom att du är kritvit i ansiktet, iskall på händerna och har en lie i golfbagen menar du?”
“Ja?”
“Tja, namnet ‘Rip Mortis’ var kanske inte det mest diskreta…”
Han sjönk ihop med axlarna.
“Det tog mig tre dagar att komma på det namnet”, muttrade han. “Jag tyckte det var fyndigt.”
“Varför vill du ha en hemlig identitet förresten?”
“Du anar inte hur jobbigt det är att vara döden! Överallt där jag går blir det panik. Folk springer och skriker. Ingen vill ta en fika. Dating är helt omöjligt – så fort jag berättar vad jag jobbar med ghostar de mig. Bokstavligt talat!”
Jag kunde inte låta bli att skratta.
“Var det där ett skämt? Gjorde du precis ett dödsskämt?”
“Nej! Eller…ja kanske. Men du fattar problemet va? Jag vill kunna gå på stan utan att folk flippar ur. Shoppa kläder, ta en öl, kanske träffa någon trevlig döläcker…”
“Men du är ju döden. Det är liksom ditt jobb att folk ska bli rädda.”
“Säg det till min terapeut”, muttrade han. “Hon tycker jag behöver socialisera mer. Få ett liv liksom.”
“Få ett… snälla säg att det där var ett skämt också?”
“Nej! Jag är seriös här. Hjälp mig komma på en bättre förklädnad. Du avslöjade ju direkt den här.”
Han började dra på sig skägget igen men jag stoppade honom.
“Vänta lite. För det första – varför kommer du till mig med det här?”
“Du skriver ju den där märkliga Sugbloggen. Du verkar ha koll på konstiga grejer.”
“För det andra – även om du lyckas lura folk med en förklädnad kommer de ju förr eller senare märka vem du är. När de ser att blommor vissnar där du går eller att fåglar faller döda från himlen…”
“Det där med fåglarna var en gång! Och jag hade influensa då!”
Jag höjde på ögonbrynen.
“Kan döden få influensa?”
“Poängen är”, fortsatte han irriterat, “att jag bara vill kunna vara normal ibland. Ha ett alter ego. Som Superman!”
“Men Superman använder sin hemliga identitet för att hjälpa folk. Du använder den för att… dejta?”
“Och shoppa!”, la han till. “Det är omöjligt att prova kläder när expediten svimmar så fort jag kommer ut från provrummet.”
“Shoppa?”, sa jag och studsade till. “Shoppa vadå?”
“Allt! Jag behöver förnya hela garderoben. Den här svarta kåpan är så 1300-tal”, sa han och drog i tyget. “Jag tänkte något mer färgglatt. Kanske marinblått? Eller beige? Och lite modernare snitt – den här säckiga modellen gör inget för min figur. ”
“Din… figur?”
“Ja! Och sen behöver jag glasögon på riktigt, inte bara som förklädnad. Det blir så dimmigt i regnet. Plus att jag tänkte köpa badbyxor och flip-flops till sommaren.”
Jag bara stirrade på honom.
“Badbyxor? Du tänker gå och bada?”
“Varför inte? Även döden behöver svalka sig ibland. Fast jag får väl hålla mig till inomhuspooler… Folk blir så nervösa när jag solar på stranden. Något med att skelett i badbyxor skrämmer barnen.”
Jag suckade och släppte in honom. Det här skulle tydligen ta ett tag.
“Ok, sätt dig ner. Vill du ha kaffe?”
“Nej tack, får bara halsbränna. Get it? Hals…bränna?”
“Du måste sluta med ordvitsarna om du vill att folk ska hänga med dig.”
Han sjönk ned i soffan och lade huvudet i händerna.
“Det är bara så ensamt ibland. Alla springer. Ingen vill snacka. Den enda som hälsar är spöken och de är så jävla deppiga.”
“Men du är DÖDEN. Du ska vara ensam och skrämmande. Det är hela grejen!”
“Says who? Varför kan inte döden få ha kul ibland? Ta ledigt? Hänga på Grönan?”
“För att du bokstavligen dödar stämningen? Folk dör av skräck när de ser dig?”
“Det var också en gång! Och han var 95 år med dåligt hjärta. Kunde hänt vem som helst.”
Jag reste mig upp och började vandra fram och tillbaka i rummet.
“Ok, låt säga att du lyckas lura folk. Att din förklädnad funkar. Vad händer när du träffar någon du gillar? När ska du berätta sanningen? På första dejten? Efter ett år? Vid altaret?”
“Tills döden skiljer oss åt?”, föreslog han med ett snett leende.
“SLUTA med skämten! Jag är seriös här. Du kan inte bygga relationer på en lögn.”
“Varför inte? Folk gör det hela tiden! ‘Nej älskling, den här kjolen gör dig inte tjock alls.’ ‘Klart jag kommer på din konsert, det låter jättebra när du sjunger!’ ‘Nej, jag är inte döden förklädd till kontorsarbetare. ’Mmm vad gott har du fransk senap i såsen…?’, ‘Oh nejdå du stör inte alls’, ‘vilka fina akvareller du gör hela tiden…’, ‘ Va det är verkligen ingen dum fråga…säkert fler som undrar’.”
“Det där sista är inte riktigt samma sak…”
“Är det inte? Folk ljuger hela tiden för att andra ska gilla dem. Jag vill bara… passa in ibland.”
Han såg så ledsen ut att jag nästan fick dåligt samvete. Nästan.
“Men du är döden. Du ska inte passa in. Du har ett viktigt jobb att sköta.”
“Jag tar ju ledigt ibland! Varför tror du folk lever så länge nuförtiden? Jag tar semester! Går på mindfulness! Jobbar deltid!”
“Vänta… är det därför folk blir hundra nu för tiden? För att du går på mindfulness?”
“Man måste tänka på sin mentala hälsa”, muttrade han. “Men ok, jag fattar. Ingen förklädnad. Inget alter ego. Bara fortsätta vara ensam och skrämmande.”
Han reste sig upp och började släpa sig mot dörren. Bokstavligen släpa – hans kåpa fastnade i soffan och han var tvungen att rycka loss den vilket fick både skägget och glasögonen att ramla av.
“Du behöver inte vara så dramatisk”, sa jag. “Var dig själv bara. Folk kommer att gilla dig för den du är.”
Han stannade i dörren och vände sig om.
“Va? Är det där det bästa rådet du kan ge? ‘Var dig själv’? Har du läst för många självhjälpsböcker eller?”
“Nej, men…”
“Glöm det. Jag drar. Ska hem och sopa upp högar med vissna blommor och döda fåglar.”
“Nu överdriver du…”
“Förresten”, sa han med ett elakt grin, “nästa gång vi ses kommer jag inte ha förklädnad. Och med tanke på ditt chips-, godis- och rödvinsintag blir det tidigare än du tror…”
Han kastade en menande blick på chipspåsen som fortfarande låg på golvet, därefter pekade han med lien mot min rondör och försvann ut i mörkret med ett skratt som fick alla lampor att blinka.
Jävla dramaqueen, tänkte jag och gick tillbaka till soffan. Men när jag skulle sätta mig på hans plats var den iskall och täckt av rimfrost.
Jag tittade på chipspåsen på golvet. Sen på vinflaskan på bordet. Sen på godispåsen som stack fram under tidningen.
Kanske dags att börja äta mer grönsaker ändå… Men först ska jag bara äta upp det här så det inte går till spillo. Man ska ju inte slösa. Det skulle döden säkert hålla med om.
Eller?