Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Jag fattar inte! Verkligen!!!

Mikebike slängde upp en post om någon skön gubbe som försökte paxa en parkeringsplats enbart klädd i några Willyskassar och fick mental däng av Mike för detta ofog. Läs storyn, en underbar historia. Så slångt så väl men sen tog det hus i helsike i kommentarsträsket där alla försöker överrösta varandra av indignerad harm över något så sunt beteende som paxning.

Först så skrattade jag bara åt de första kommentarerna eftersom jag antog att det handlade om att stå på Mikes sida bara för att.  Men efter 20:e kommentaren började jag se ett mönster. Ett mönster som stör mig som fan. Varenda käft (utom undertecknad då) ställer sig mangrannt  i man-får-inte-paxa lägret (och en del hade väldigt gälla röster might I add) och hytter med nävar och är allmänt unisona i sin iver att fördömma parkeringspaxaren. Buhuh liksom. Jag är inte vän av allt för starka ord men jag säger bara: bloggmob.

Min fråga är:

Varför i helvete får man får inte paxa? Ingen har några vettiga argument. Är det rättvisepatoset som kickar in? Eller är det kom-int-här-och-kom mentaliteten?

- plats i liftkön
- solstol med handuk (internationellt gångbart – anammade nästan intill perfektion av broderfolket i tyskland)
- bord på restaurang (om kötthuvvena som ställer sig i kö är sinneslöa nog att inte först kolla upp att det finns plats så får man väl ta och skylla sig själv)
- sittplats på bussen – när polaren står och jiddrar med sms:et till sl
- paxa skåp på gymmet
- paxa parkeringsplats

Ge mig ett enda vettigt argument till varför man inte får paxa. Ett! Ett enda!

Nä! Paxandet är det enda som skiljer en smart från en korkad lirare. Punkt! Grejjen är nog att folk som blir bortskuffade på grund av att någon som varit lite snabbare och lite smartare nog att paxa egentligen hytter med näven åt sig själva – för att de inte kom på det geniala i att paxa först. Så ere. Om någon paxar upp en p-plats med en Ica-kasse när jag glider in med min folkhemsracer så tar jag bara av mig hatten och säger “respekt broder“. Komma och skrika “att så får man inte göra…jösses vad är det för fel på folk?”

Läs även andra bloggares åsikter om avundsjuka, bah, idioter, lallare, parkeringspax, orättvisa, medelmentalitet, willys, ica, semestertyskar, liftköer, parkering, bil

Häromdagen fick jag för mig att gå på restaurang med polarna och käka en bit och agera vuxet. Vi eniroade upp en soft matlangare på söder och bestämde träff. Väl där blev vi placerade i ett mörkt litet hörn med utsikt mot absoult ingenting men det störde oss inte det minsta eftersom nu skulle vi umgås och ha det trevligt. Jag vill minnas att en polare drog fram ett litet häfte med sånger att sjunga men som tur var så är en av oss tillräckligt modig för att säga det vi andra tänkte.

- Medhavda texter att sjunga? Vadå är du hundra år? Lägg ned för fan. Här ska inte sjungas här ska supas.

Och me de orden fick polaren stoppa ned texthäftet och gömma undan stämgaffeln. Vi andra andades ut och ropade på kyparen.

- Bira för fan! Och låt det flöda!

Han gled bort lite ostentativt och verkade brydd över att vi använde oss av gasta-hem-korna-volym. Som om vi brydde oss. Ett gäng bira var senare kom han fram och frågade om vi ville ha menyn.

- Vischt fan! Vi schulle ju käka okshå!
- Det är det man gör på restaurang, sa han
- Ja ja, det gör man på machdonaldsh oxshå…langa menyn för fan!

Och här fick han in sin hämnd. Han langade fram menyer lika stora som mini post-it lappar. Med fontstorlek absurt smått och textfärg som hade tagit begreppet smälta in i bakgrunden till absoult perfektion.Vi tittade först på menyn, sedan på varandra och sist på kyparen som gled iväg och gömde sig i sitt bås med en illa dold föraktfull blick.

- Vafan! Jag sher inte vad det schtår!
- Inte jag heller.
- Är det någon som har glajjor?
- Shoom om det shkulle hjälpa. Här behöver man schtjärnkikare.
- Vad gör vi nu då?
- Håller fanan högt och beshtäller.
- Men hur shka man veta vad man får?
- Lita på mig . Jag nollschänder mig fram genom menyn.
- Falling down standing typ?
- Psis aldrig erkänna en schvaghet, och med ett highfive, knäppte vi med fingrarna och bad kyparen komma förbi.

Och eftersom orden och talet är en gåva jag har snott från de mer talträngda lallarnas skara så gasade jag på och spelade kunnig, intresserad och ställde en massa snygga frågor som i och för sig inte gav mig något vettigt svar eftersom allt innehöll orden “connuseuer”, “chatu”, “pomme da this” och põmme da that” “conflour”, “eel” och fan och hans moster. Jag viftade friskt med de packade armarna och pekade (fullomligt övertygad om att jag visade prov på sällan sedd initiativförmåga) på måfå på några osynliga rader och sa “det, det där och så lite schdant ocshå och shå tar vi in lite mer bira oxå”.

När maten en timme senare kom in i läskigt skick sa jag:

- Vad är det här?
- Det du har beställt?
- Skojar du med oss
- Ser jag road ut?
- Det här går ju inte att äta.
- Det gör det visst men kanske inte i den här kombinationen du har beställt, sa han och gled iväg.

Jag ska erkänna att jag aldrig förut ätit pocherad ål med ponfritt, jordnötsås och bönsallad…

Läs även andra bloggares åsikter om meny, restaurang, mat, finsmakare, öl, packad, kypare, falling down, allsång, glasögon, ålderskrämpor,

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att det är något av ett signum det där med “hörru” på denna blogg och att det oftast får stopp på meningslöst dravel och leder den meningslösa historien vidare så att vi kan komma till ett meningsfullt avslut, så att var och en av oss kan gå vidare med våra patetiska meningslösa liv. Men denna gång spårade det ur eftersom det fanns fyra av oss som skulle köra “hörru” processen. Pavlovs hundar på steroider typ. Om ni inte hänger med så är det helt ok. Jag hängde inte med och inte heller det sunda förnuftet. Logiken och naturens lagar hade båda två för länge sedan gått och tagit en bira på krogen med ett “Herregud! Allvarligt varför försöker man överhuvudtaget resonera och sätta gränser med den här motvalsskapelsen?“. Varpå Gud givetvis svarade “Heeeey! Håll för fan inte mig ansvarig för allt skit, och tro inte att jag inte ser att ni himlar med ögonen era lallare“.

Gör som jag; fnys åt naturen, peka finger åt logiken, ge tummen upp till Gud som inte kan ha det lätt, luta dig tillbaka, langa in en snus och go with the flow. “Det löser sig nog “sa hon som simmade med en lös mage i den publika simhallen…

- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Hörru du du…
- Nä hörru!
- Jag sa hörru först!
- Ja men jag menar hörru mer än dig!
- Hörru det heter du!
- Hörru ni båda!
- Hörru vem e du?
- Hörnu på här!
- Hör på den!
- Höhö!
- HÖR NU UPP ALLIHOP, dånade den som avslutade kampen om vem av oss som hade rätten att säga hörru till mig själv. Mästerminden. Själv känner jag bara att kvoten “hörru” är fylld för en lång tid framöver.

Och tja… mästerminden vinner ju. Inte på grund av naturliga skäl eftersom naturen hade börjar sjunga dumma fyllevisor, utan på grund av volymen i rösten. Dessutom kände nog både jag och vi andra oss en aning obekväma i rollen som gäster i vårt undermedvetna. Låt det bli känt att jag aldrig är till min fördel om jag inte är så att säga rotad i mig själv. Och det gäller givetvis för undermedvetna medvetna jag också. Faktum är att det för en gångs skull var lite skönt att bli åthutad åt. Jag fejsbookade med Nini häromdagen och ondgjorde mig över att jag inte kan hytta med näven åt mig själv men se på fan, det går hur bra som helst!

Och det var riktigt skönt att bli hyttad åt av någon som jag respekterar. Inte varje dag det händer. En annan sak jag noterade var att den inre mästerminden hade massa hår på huvudet och när vi frågade varför så förklarade han “att mot väder och vind, naturens lagar och genslarvandet kan jag inte råda på, men det ska fan till om jag ska gå och bli flintis i min egen föreställningsvärld. Aldrig säger jag bara!” Man kan inte annat än hysa respekt för en sådan taktfast karaktär.

Kruxet nu var bara att det fanns två Steffes som var i skarp drift för att använda en dataterm. Vilken av oss skulle vara den som tog över? Undermedvetne jag brydde sig inte alls eftersom han hade sitt på det torra. Jag kollade på den andre versionen. Steffe 2.0. Han såg fin och pigg ut. Nyfiken, hungrig och hade vakna ögon. Det var verkligen inte alls som att se sig i spegeln. Mästeminden sa att “detta var ju en delikat historia. Hur ska vi lösa detta?” Ett förslag om vi kunde tänka oss att turas om så att Steffo 2.0 tog udda dagar och undertecknad jämna dagar dryftades. Ett bra förslag men jag kände att om jag inte är fullblodssteffe alla dagar i veckan så kan det nog vara. Och plötsligt slog det mig att “vafan jag behöver en semester från mig själv. Jag signar off”, sa jag.

Trots en hastigt uppkommen protestmarsch och en massiv kampanj blev det som jag ville. Få saker kan ändra mig när jag bestämt mig. Inte ens jag själv kan göra detta. Grejen är att hur mycket 2.0 och mästerminden än slet så hade de inget att sätta emot när jag slog an den tonen. Det blir så. Jag drar mig tillbaka.

Det har varit kul det här med att vara chefssteffe, men det är dags att lämna över stafettenpinnen till en piggare och hungrigare mig. Steffe 2.0:an. Behandla honom inte alls väl. Behandla honom som mig så blir det precis som vanligt. Jag lovar ni kommer inte att märka skillnaden. Migreringen kommer att ske glitchfritt.

Kungen är död!
Länge leve Kungen!

*viskar*

- Säg hej till pöbeln nu!
- Vadå död?
- Det är sådant man säger!
- Och sen leve Kungen?
- Jaja…vinka nu.
- Men han var ju död nyss!
- Det är bara ett uttryck. Haka inte upp dig på småsaker nu.
- Ett dumt jävla uttryck om du frågar mig.
- Jaja, jag drar mig tillbaka nu. Seså vinka nu. Var snäll mot minNini! Och extra schysst till Cliff för Hanging med så länge…
- Vem fan e Nini och vad är Cliff  för ett jävla namnf?
- Du lär bli varse…hej hej

och med ett klick stängde jag av mig själv.

- Öh…eh… Kan jag få er uppmärksamhet! Jag är inte så bra på att hålla tal (varför säger alla jävla talhållare alltid så), men ska ändå göra försöka att säga några ord. Som ni vet så har Steffe hoppat av tåget och tar en kortare paus vilket för erat vidkommande inte innebär någon förändring. Men för min del så ser jag detta som en utmaning. Att få ta vid och föra sugfacklan vidare. Jag lovar på heder och samvete att vi ska hålla oss till vardagsvidrigheter, ilandsknas och saker som ligger under skinnet. Och med de orden vill jag tacka steffo 1.0 för det tusen poster han mäktat leverera (varav merparten sugit men det kan vi hålla för oss själva).

Skål!

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster

Häromdagen snavade jag på en apelsin och föll handlöst till golvet. Inte vilket golv som helst utan det nylagda stenhårda klinkersgolvet i vårt state of the art kök.

*Smack*, sa det och jag svimmade.

De flesta som svimmar (i filmer i alla fall) brukar rulla ögonen uppåt och inåt och försvinna bort från denna verklighet. Det gjorde även jag. Men jag försvann inte utan gled in i en djupare och finare verklighet. Eller ja verklighet är väl egentligen fel ordval utan mer overklighet. Vad som hände var att mitt medvetna jag med ett “aldrig att jag står till svars för att ha halkat på en apelsin” stängde av sig. Och då borde jag rimligtvis ha legat nedsläckt likt en golvad medelmåttig boxare och chillat fram till tio med sikte på hundra. Tycker man ju.

Men inte eder undertecknade otecknade jävel inte. Jag fortsatte som om ingenting hade hänt. Med ett “jävla apelsinskalshelvetsfanskapskit” borstade jag av mig smulorna från frukosten och såsade vidare.

Det som förvånade mig mest var att allting verkade så fräscht. Jag såg allt med nya ögon. Borta var tinnitusen, stressen, defaultilskan men framförallt känslan av att ha blivit lurad till det vi kallar livet av ett halt lömskt jävla ägg var som bortblåst. Jag skulle ha tänkt “va fan nu då” om jag hade varit den gamle Steffe, men mitt nya jag hade inte sådana barska ord i sin vokbulär. Nosörribobaa!

Men jag visste att något var fruktansvärt fel. Jag kände mig liksom inte hemma i mig själv. Det här med att bottna i sig självt ni vet. Det där som träd- och morots-kramarna hyllar. Och beviset för att jag inte var den som nyss hade snavat över apelsinskalet manifesterade sig omedelbart då jag på nytt satte stödjefoten på apelsinskalshelvetsfanskapskiten och med ett “åh…hej vad det går mellan pattar och lår” flög jag upp i luften, viftade förgäves på armarna i ett misslyckat försök att få gravitationen att titta bort en stund och föll likt en golvad oxe ned i backen. Igen. Smack. Igen. In i dimman. Igen. Men denna gång fick jag en glimt av vad som skett. Där inne i mitt undermedvetna såg jag mig själv. Äldre, mer sliten, garvad och inte så död blick might I add. Jag såg också förvirrad ut. Inte så konstig kanske när en nyare fräckare version poppade upp från ingenstans.

- Hey…, sa jag
- Va fan vill du då, sa jag.
- Vad gör jag här?
- Jag undrar också vad jag gör här?
- Nu sa jag det först!
- Ja men jag var här först.

Som den vakne läsaren förstår var detta en av de mest absurda dialoger som har skett någonsin någonstans. Jag kollade runt och sa var är jag? Och svarade själv jag är i mitt undermedvetna. Hur vet man att det är ett undermedvetet sa jag. Det vet man inte, svarade jag. Det är det som är poängen, fortsatte jag.  Hur kan jag då vara här, sa jag på nytt.

Jag hörde en röst dåna.

- OPPPS! NU VART DET VISST LITE FEL I MASKINERIET! HUR FAN HAR DETTA GÅTT TILL? VI KAN JU INTE HA TVÅ MEDVETNA STEFFES HOS STEFFES UNDERMEDVETNA. NÅGON HAR KLANTAT TILL SIG.

Vi uppenbarligen medvetna oss i det undermedvetna mig vände oss om och såg en mörk jävel komma haltandes med en svansade inställsam snubbe bakom sig. Han va jävligt lik oss. En av oss tre sa:

- Och vem fan e du?
- Inte den tonen!
- Jag har vilken jävla ton jag vill. Hur fan kan du komma här och se ut som mig och ha attityd, sa den andre av mig.
- Hörru!
- Hörru…, sa jag
- …på dig själv, fyllde den andre i.

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att…

I linje med gammal god hederlig Cliff Hangeranda ber vi nu er att följa den spännande delen och rafflande avslutet av post nummer 999 i morgon…

- Men va fan en cliffhanger? När det flyter på så bra?
- Oh…hahaha så jävla kul!!!
- Men om inte folk kommer tillbaka imorgon då?
- De kommer alltid tillbaka! Eller hur visst kommer ni tillbaka imorgon? Snälla snäääällllaaa…
- Pft patetiskt att böna och be
- Jaja…

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster

…snart har jag skrivit 1000 poster.

Inte så konstigt att man börjar baxna och till och med återupprepa sig…

…å andra sidan vem fan bryr sig?

Hur kan det komma sig att man med berått mod stinkandes kliver in i en fullsatt tunnelbanevagn?

Hur kan det komma sig att man står där på tunnelbanan och fortfarande andas in den stinkande odören som lägger sig som en dimma…utan att säga något?

Kollektivt tittar alla ängsligt på varandra och hoppas att ingen tror att det är jag som stinker. Bäst att rynka på näsan lite som för att visa att jag också tycker att det luktar. Men inte för mycket. Man vill ju inte sticka ut för mycket. Hade näsan haft någon som helst känsla för det passande hade den väl bara filtrerat bort skitstanken? Här har de som påstår att vi är en avbild av gud något att förklara. Eller menar de att ingen stank innan tunnelbanan uppfanns? Eller menar man att gud i sin oändliga vishet har en plan för de som klarar av svettiga människor på tunnelbanan?

Och varför i hela friden kan inte folk ta en dusch om de ska röra sig i offentliga luktzoner?

Panikbloggat från mobilen sen eftermiddag bara ett par stationer ifrån fredagsmysvinet…

Av en slump fick min iPod för sig att langa upp den här låten i mina lurar på vägen till jobbet idag. Först tänkte jag “va fan man kan inte lyssna på musik från 00-talet” men så slog det mig att man måste våga vägra åldras och bli en stiff gammal gubbe med “det var bättre förr” approach till livet. En annan sak som slog mig var att för mig är detta en “ny låt” och då är den ändå 9 år gammal.

Oavsett vilket är det en fet låt och jag gillar Soniques röst.

Andra bloggar om fredagsmys, dance, dj, sonique, 00-tal

Deeped har en bakåtvänd bloggtävling på deepedition. Gå dit och rösta. Här är länken

och här är reglerna som bygger på tre steg hämtat från Deepedition:

1. Ni som läser nominerar den bästa blogg ni vet. Det viktiga är att skriva en riktigt bra förklaring till nomineringen. Helt enkelt är det förklaringen dvs. vad bloggen haft för effekt för sin läsare, som tävlar. Hypotesen bygger mer på tanken på att en recension också är ett säljande argument.
2. Jag utser fem bloggar som jag tycker fått den bästa förklaringen eller recensionen om man så vill – dvs. som jag anser uppenbarligen gett sin läsare något utöver det vanliga. Sedan plockar jag bort vilken blogg som fått förklaringen, rensar texten från identikatorer, och låter er rösta på vilken som är den bästa bloggen – utifrån den förklaring/recension som getts.
3. De tre vinnande bloggarna presenteras med sina förklaringar plus (givet att det nämnts i nomineringen) den som lämnat nomineringen.

Läs även andra bloggares åsikter om beskrivning, bloggande, bloggpris, deepedition, effekt, experiment, läsare, målgrupp, marknadsföring, planner, recensioner, reklam, tävling

Att man aldrig lär sig!

Burrito är ingen bra lunch. Och jag menar inte det sett ur ett nyttoperspektiv. Fuck hälsa! Jag tänker på det ur krampande mage, sura uppstötningar och sist men inte minst ur perspektivet att det aldrig slår fel. Behovet av att uppsöka en toalett är aldrig så stark som när man står inpressad i ett hörn på tunnelbaneresan hem. Betänk då att undertecknad endast har 3 stationer att åka. Men det spelar liksom ingen roll. Resetiden har ingen suck mot krampen. Förmodligen finns det en matematisk formel som någon skitnödig gud har kommit på. Typ X tidsenheter [KRAMP] ökar med kvoten [BEHOV]  multiplicerat med oändlig ångest upphöjt med faktorn tio [LÄTTNAD]. Sen kompliceras hela formeln med insikten att mängden torkpapper som går åt är skitdyrt.

Blank panna, stirrig blick och en innerlig önskan om att slutmuskeln ska visa sig vara den starkaste i kroppen. Fuck tungan och bicepsarna. Det enda de gör är sätter en i skiten medan den som dagligdags utsätts för det är den som allt hopp hänger på. “Ska han klarat´?“, vrålar de inre sinnena till varandra, där jag likt en spattig Jar Jar Binks vinglar fram till t-banan.

- T-centraaaaalen,vrålar högtalaren och en miljon till ska in i vagnen och gruffas. Varför tog jag en Grande Special idag? Med extra stark sås. Hur tänkte jag då?

- Gaaaamla Staaaan, puh lite luft är aldrig fel. Varför pockade inte röven på och gjorde mig uppmärksam på att det fanns ett behov, innan jag gled ned i tunnelbanan? Alltid samma jävla visa.

- Sluuuuuussssen!  Ahh. Äntligen mina drömmar station. Kastar mig av likt en överförfriskad projektil och galopperar upp till en av de blå bussarna. Nu är det inte långt kvar tänker jag och sladdar in framför bussen för att hoppa på. Och in kliver som på beställning från ingenstans lagen om alltings jävlighet. Med ett ” Mors, nu ska livet bli lite jobbigare ett tag. Häng med“, och med en svepande hand presenterar trafikvärden jag behöver snacka med. Där står han. I sin uniform och ger mig en igenkännande vänlig blick.

- Hörru, var det inte du som jiddrade med mig häromdagen? säger han.
- Eh…
- Jomenvisst är det du?
- Öh, kan vi ta det en annan gång…
- Jo jag har tänkt till på det som hände.
- Jag ber om ursäkt. Allt var mitt fel. Du hade helt rätt. Sådär. Kan du vinka iväg bussen?, sa jag lite för snabbt eftersom han replikerade
- Ujdå, det där gick snabbt.
- Jag har bråttom, kan vi ta det en annan gång?
- Strax så, jo angående häromdagen då…
- Jaja, kan du vifta iväg oss nu.
- Hörru jag försöker föra en konversation här…
- Och själv försöker jag undvika en katastrof. Seså låt oss vara vänner och se till att vi får komma hem nu.
- Det är det som jag vill dryfta. Om fler kunde ta det lite lugnare så skulle accidenter som den häromdagen kunna undvikas, sa han och sög omärkligt tag i min arm.

Han ledde mig av bussen med en arm, hela tiden nollsändandes och med den andra armen viftar han iväg bussen. Jag står där på gatan högröd i ansiktet och ser bussen glida bort i horisonten. Med krampande muskler i alla delar av kroppen. Långt bort hör jag ett elakt fniss från lagen om alltings jävlighet som highfivar skitguden med ett

- ooohhha….fy fan va kul
- skit kul
- ahhahahah
- hahahaha

Jag hytter med en mental näve åt dem och återvänder till den här verkligheten.

- Du ser det går alltid en annan buss. Det är liksom hela konceptet bakom kommunala färdmedel…
- Sa du anal?
- Kommunal.
- Ah på så sätt.

Nu vill jag att sugpubliken hänger med här. Jag är den som tar saker och ting för vad det är. En vägg är en vägg. En förlorad buss är en förlorad buss. Likt en storstadskameliont anpassar jag mig till situationer. Med en inre befallning säger jag åt mitt inre system att visst skit ner mig. I don´t give a fuck. Som tur är kickar snåltarmen in och hotar kroppen att om de inte tillsammans håller ihop nu så kommer vi att hädanefter gå nakna som ett straff om den nya kostymen sabbas. Ballen som är högst medveten om att nordanvinden och kylan inte framhäver saker och ting  kallar till ett krismöte. Skinkorna klämmer ihop sig, pungen åker upp och bakåt och gör sitt bästa för att bistå med muskelkraft. Ballen stöttar med uppmuntrande hejarop, och innan jag vet ordet av är hela bålen inbegripen i kampen att hjälpa röven att hålla tätt.

- Precis. Det går alltså alltid en annan buss. Insikten om det är det som tarvas hos många…
- Sa du skit?
- Insikt.
- Ah på så sätt.
- Precis. Jag förstod att du var stressad, arg, ledsen, hungrig och på väg hem till familjen som sitter till bords gissar jag.
- Snyggt gissat, sa jag imponerat.
- Flickvän och det lilla spädbarnet?
- Fru och barnen
- Jaså, man får gratulera. Själv är mina barn nu stora och till dem säger jag respekt, för att få respekt så…

Ja och där stod jag. Skitnödig som ingen varelse före mig i universums historia någonsin varit och spörade med årets trafikvärd som gav mig en lektion i vad det innebär att vara medmänniska. Att för att det här samhället ska fungera måste vi se varandra som individer och tänkande och kännande varelser. Som alla har i mångt och mycket likadana behov, fråga broder Maslow så får ni se. Och någon form av poetisk rättvisa var det att jag stod krampaktigt, med svetten flödande nedför min panna och blev mästerligt uppläxad av denne supermedmänniska.

Om det inte framgår av denna röriga redogörelse, så vill jag bara till protokollet tillägga att jag bad om ursäkt för mitt beteende och att det emottogs med ett gillande leende. Sen att undertecknad är en smula förstoppad och är en stor konsument av plommon och koltabletter får ses som en skitsak i sammanhanget . What goes around comes around…

Andra bloggar om bråk, jidder, sl, buss, kollektivtrafik, trafikvärd, skit, pinsam, ilska, blodsocker, skäms, ursäkt, respekt, karma, puckon, vet hut

…men blått är fetare. Fråga kungafamiljen om inte det blåa blodet är tha shit!

Här har HAX skrivit amusant om hela den affären.

Läs även andra bloggares åsikter om kungafamiljen, design, blått, grönt