Studiomannen, snackar om host och bra tajming. Jag började kommentara men såg att det blev en lång jävla kommentar och vem fan vill läsa sådant och beslöt mig för att publicera skiten här istället.

Peter: “Men eftersom en stukning inte är en sjukdom i den bemärkelsen frågar jag återigen: när är det bra tajming att bli sjuk?”

Eh…det beror på hur man definerar bra tajmning och ur vems synvinkel.

Låt mig berätta en liten historia. Det var en gång då jag …eh…öh…  en polares bekant, menar jag, hade lite mer än halva inne (bokstavligt talat) och njöt av tillvaron i allmänhet och situationen i synnerhet, tänkandes tankar på isbjörnar, flakmoppar och sådant som får heta mäns blod att svalna en smula då man har för avsikt att se till att motparten följer med på resan till det hägrande målet gemensam orgasm.

Civilserat sexliv förpliktar liksom. Alla ska med.

Nåväl. Där låg jag eh..öh han i godan ro och chillade. Plötsligt fick damen för sig att skicka iväg en dov hostning.

- Uh oh…vänta lite, sa han. Tare lungt nu.
- Sorry sa hon och langade iväg en nysning.
- Men va fan, sa han, varpå hon följde upp men några snabba nysningar vilket resulterade att lilla henne kramade hans lille vän väldigt väldigt väl med resultatet han den lille mannens bästa vän med ett “tror du att jag pallar mer” och med ett “I don´t give a fuck om du, hon eller henne hakar på man jag drar iväg”, vänta sa mannen “vänta? nu när jag utsätts för Knipövning DeLuxe™? glöm det “ och med ett:

*pumpa*
*pumpa*
*pumpa*
….ahhhh….

rasade han iväg kramandes av den väna lilla hennes stjärneport.

- Ojdå, det var inte meningen, men jag håller nog på att bli sjuk sa damen, vilken dålig tajming va?

Den lille mannens bäste vän, sa att tajmingen inte alls var så pjåkig.

Summa sumarum. Det beror på vem man frågar….

- Men ere inte Stefan!
- Nämen halloj!
- Det var verkligen länge sen!
- Eller hur?
- Hur står det till med dig då?
- Jodå, häromdagen så…

Och i linje med Sugbloggens nya hållning att inte slösa med ord, tid eller meningslösa konversationer lämnar vi de lallande dårarna och kliver direkt in i slutet på konversationen.

- Ja det var trevligt det här.
- Precis. Ska vi ta en lunch?
- Vilken trevlig idé!
- Jag ringer i nästa vecka…

Här stannar vi igen. Hela den här posten handlar om just detta. Mycket snack. Liten verkstad. Så fort jag träffar någon på stan jag inte sett på evigheter så tvångshäver jag ur mig avslutningsmeningar liknade “vad sägs om lunch” eller “en bira någongång” alternativa slamkryparen “jag kommer förbi ditt jobb någongång“.

Delar av SugPöbeln® tänker nog “Steffo är en schysst social lirare, tänk vad mum det vore om man hade honom som polare” – och visst undertecknad är generellt soft, förutom den Überhårda kroppsdel som sätter en medelmåttig diamant i skräck. Men alla min uttryck som i den bästa av världar kan misstas för social omsorg är bara egentligen neuroser som inte bottnar i något någonstans. Framför allt inte i intressecentret i mig. I couldnt give a fuck egentligen. Det finns en anledning tilll varför vi inte setts på evigheter. Du eller jag bryr oss inte lika mycket längre. Det som stör mig är detta jävla spel jag gång på gång ger mig in i.

Grrrrrrrrrr…..

Lyssna, nu har jag en dagisfröken jag måste besöka, några trista luncher att genomlida, ett par biraraces, samt ett jävla musiebesök och det gemensamma för dem alla är att jag inte har något emot att genomföra aktivteterna i sig, men varför ska jag måla in mig i hörnet att göra det med kreti jag inte egentligen umgås med?

Gnnnnhh….

Varför säger jag alltid som avslutningsfras ” jag ringer om….lunch, bio, fika” när jag kunde nöjt mig med en loj nickning och ett “vi syns när vi ses”…

Arghhhhhhhhh….

Fan. Jag måste söka för det här eller helt enkelt låta mina avslutningsfraser börja med:

- Eventuellt, kanske, måhända om solen och stjärnorna står rätt samt Peter Parker och Ganesha ger sitt ok den veckan då det infaller två tisdagar i rad så kan vi ta en fika. Endast då ringer jag dig. Ok?
- Öh…
- Bra vi har en deal.
- Men…
- Sorry. Måste rusa.

Andra bloggar om skitsnack, bullshit, sugbloggen, verkstad, snicksnack, oväntade möten

Jag har fan inte tid med bloggande just nu.Det sura är att jag anser att tid är en faktor som egentligen inte betyder något och då är det ju för meckigt att just det ska vara det som krokbenar för bloggandet just nu.

Varsågoda en pausbild

Återkommer/S