Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Finns det något mer pompöst än detta på denna sida av sampling? Har de gjort mer än en låt någonsin? Michel Cretu aka Curly (!) MC är mannen bakom denna styggelse. Han är oxå mannen bakom Samurai och mannen bakom Maria Magdalena. Hans karmakonto måste vara fyllt till bredden med obalans…

Andra bloggar om avundsjuka, Enigma, Sugande artister, Michael Cretu, Sandra, Maria Magdalena

Jag förstår verkligen inte fablessen för att gå i båge över en bit potatis. Finns det något tristare än en kokt potatis? Med den ännu mer tråkiga fisken torsk till? Vill ni inte se en som inte bryr sig om torskjäveln håller på att bli utfiskad så kolla inte hit (får se hur många som hittar ut från den djungeln av negationer utan att titta hit). Och dill som är definitionen på absolut ingenting. Vafan handlar det om? Varför överhuvudtaget käka grönsaker som inte ger något? Som om det inte är illa nog att de är grönsaker menar jag.

Varenda gång mina smaklökar tvinga uppleva detta så är det som om de stannar upp alla manngrannt och tittar på varandra. Smaklök ett frågar smaklök två som är saltspecialist om det smakar något. Smaklök tre som är svag för kryddan svartpeppar börjar garva, vitpepparsmaklöken skakar på huvudet, de enda som är nöjda är potatisexpertensmaklöken som inte kan förmedla någon känsla whatsover till något av mina sinnen. Utom ilskescentret då. De försöker säga att det är en primör – alla andra smaklökar korsar armarna över bröstet och hånler. Som om den första potatisen skulle smaka mer. Det handlar bara om att man inte förstått att potatisen i slutet på året är lika osmakande som den första på året.

Åter till min lunch. Hjärnan vet att vi äter, munnen likaså och tungan duckar vant undan för käftens motoriska rörleser och håller ett vaksamt öga på de vassa kindtänderna. Hela min kropp är medveten om att vi sitter på en stimmig restaurang och min plånbok muttrar fortfarande “95 jävla spänn för en bit tråkig fisk med tråkig potatis”. Och ändå smkar det ingenting.

Är det så att det gamal ordspråket “smakar det så kostar det” är förlegat, för detta kostar men smakar ta mig fan absoult ingenting. Det är så här universum måste ha varit innan Big Bang utlöstes.

Tomt, nada, zit och trist.

Andra bloggar om mat, torsk, potatis, lunch, tråkig, big bang

Drf och Mymlan har frågat mig var jag jobbar någonstans. Raggoparden har påminnt om hur sopig jag är på att utföra utmaningar och påminnt mig om en annan som jag inbillar mig att jag redan gjort och med den förvirrade slutsatsen så kan jag fortsätta att skjuta på den ett par år till. Titta vad lätt det är att leva i en inbillningsfull värld. Nåväl, tillbaka till den här utmaningen.

Bloggvärlden håller andan och förväntar sig förmodligen att undertecknad är en av de viktigaste kuggarna i det sociala shittet vi kallar samhälle. Dvs utan mitt delikata handlag så skulle det mesta haverera. Men och låt det bli allmänt känt att ett varningens ord har blivit utdelat; att det jag gör på dagarna är egentligen ingenting av vikt.

Jämför jag mitt daglig lurande av överlevnadsmedel av en godhjärtad arbetsutdelare med till exempel en läkare som räddar liv, en brandman som släcker bränder, en hemtjänstare som hjälper äldre, en tidningsutdelare som ser till att blaskan finns där på frukostbordet torr och fin så är det jag gör på kontoret under en normal arbetsdag inte ens skuggan av en fis av en liten bit av en fluglort.

Det gäller att ha perspektiv. Vilket jag också har i termer av utsikt. Jag sitter i city i stan som räknas. Rätt nära allt och långt närmare gud än de flesta, utom trötta piloter. Ser över staden och slutar aldrig förundras över vilket smutt jobb jag har. Med tanke på att jag sorterat avgasrör på en gudsförgäten lastkaj i förorten från hell med kollegor som var mer levande än döda är egentligen allt annat en karriärmove av rang. Fan en del var till och med så numba så att döden den gamle avslutaren gick fram och petade liv i dem. Fruktansvärt motsägesefullt men till och med det absurda har en inneboende logik. Vilket fortfarande inte förklarat behovet av att sortera avgasrör i burar på en kall jävla lastkaj. Men vi ska inte prata om mitt gamla jobb. Ut med det gamla in med det nya.

Som de säger i filmerna – jag trivs fett. Även om det bitvis är rena rama Gökboet, där jag är Jack Nicholson. En svensk vardagsvariant dock. Jack Niklas i Coopoptimerad stationsvagn typ. Det som får mitt blod att värmas upp från ljummen till fingervarmt är oftast en trilskande dator, ett mail som inte vill dra trots upprepade klickningar på sändknappen, en nätverksladd som drabbas av akut exstensiell ångest och som ställer sig frågan “det här med nätverkande, är inte det bara ett jävla buzzword egentligen“. Det är lite av det jag sysslar med. Bisysslan. Jag hummar tydligen mycket enligt några kollegor.

Det jag egentligen gör är lotsar en massa människor förbi grynnor, byråkrati, regelverk och är en allmän peptalkande babblande hejaklacksledare. På distans kanske jag bör tillägga. Distansarbete is the shit som vi säger på kontoret. Jag har en massa adepter ute på fältet som gör det egentliga jobbet. Det enda jag gör är ger dem möjligheterna. De är de som gör världen vacker och till en bättre plats att leva på. Själv sitter jag mest och muttrar framför några skärmar. Jepp jag har fyra datorer och 4 skärmar uppkopplade mot omvärlden, grannskapet och granntjejen. Gissa vilken av dem som har en kamera med ett state of the art kamera på…

Kollegorna kommer bokstavligen talat från hela världen. Det talas över 10 språk, och iTunes spelar rai, funk, hårdrock, world, dansband, finsk tango och latino. Däremot är matlådorna pinsamt svenska. Igen krydda, ingen själ. Det är ner på McD jag tar mig när jag vill ha spännande lukter vid den allt som oftast sena lunchen. Ni vet när magen mullrar så att kollegorna irriterat och might I add inte så lite signalskickandes sätter på sig headsetten för att slippa höra bellymullret.

Jag har en chef som när solen tittar fram svettig och dann med en bärande myndig stämma säger “ut med er. inte ska vi sitta här och uggla när det är fint väder. seså raus!“. Kanske på sin plats att påpeka att det är solen som är svettig och dann, inte chefen – verkar som om syftningsfelsharry klampade in i föregående mening. Sist men inte minst så blev jag headhuntad till jobbet…eller ja ska sanningen fram så tackade en polare nej till jobbet, en annan polare bad mig korrekturläsa han CV och med några snabba copy och pejst så var den cv’n min och jobbet likaså.

Han brukar buttert muttra; “du snodde min cv, delar av min personlighet och lurade till dig ett jobb jag borde haft…man kan inte annat än gratulera dig och i det tysta hoppas att karman kommer ikapp dig. Njut medans du kan.”

Jag kallar honom Jante…

Andra bloggar om utmaning, jobb, mymlan vill veta, drf, sugbloggen, chef, avgasrör