Sugbloggen är landets roligaste blogg!

…öppet, frågade jag med grumlig röst när jag smög in på tobaksaffären för att köpa ett paket..sn…öh tuggummi.
- Va?
- Är det öppet?
- Ja annars hade det varit stängt, sa hon och gav mig en misstänksam blick.

Och vem kan klandra henne. Idiotfrågor ska med idiotsvar bemötas. 10 – 0 till den unga damen med den vassa, rappa tungan…

Man kan ju tycka att när ett stort företag flyttar från en lokation till en annan att det finns vissa saker som måste göras först. Tex ordna med adressändring, flyttgubbar, kartonginköp, ordning av tejp, pumpa upp däcken på pirran, flytt av telefoni, bygga upp ett nätverk, säkerställa att låssmeden fixat låsen, informerat alla kunder om att man flyttar, ordna med parkeringsplats för de anställdas bilar, kasta en massa gammalt skit, köpa nya möbler, ordna med fruktleveranser, köpa in kaffemaskiner, dra elkablar, koppla upp projektor i taket och så vidare i all oändlighet…

Men! Jag säger bara att allt ovan är sekundärt som fan om man glömt att först av allt ordna med en toalettborste! 19 jävla nitti på vilken lokal store som helst!

Att smyga in på eftermiddagen för att kasta vatten och mötas av bromsspår i bredd och chockväckande storlek som en lastbil lämnar efter sig vid hastig inbromsning lämner mer info om föregående besökare och tillika kollegas förehavande…

…vill Mymlan att jag ska ange. I normala fall är jag en ödmjuk humble snubbe som inte gillar att göra så mycket väsen av mig. Vill ni se mig på stan så kolla längs med husväggarna. Det är där jag stryker omkring ivrig att vara alla till lags och ej förnärma någon. Jag ser alltid till att raka mig och är nyduschad utifall den händelse att någon skulle ogilla stinkande medborgare. Och det är med stor vånda jag antar denna utmaning eftersom jag kan tycka på något plan att det är en smula opassande att förhäva sig. Undertecknad vill inte tillhöra den skara bröliga människor som skriker ut “se mig” eller kör racet “här är jag” medelst burdusa utrop eller attityder.

Nä… jag är mer den tysta mjuka fina killen som står i bakgrunden. Men en utmaning är en utmaning och man ska hålla vad man lovar så här följer de poster eller små pamfletter jag haft den stora äran att få vara med om att författa. Eller ja egentligen är jag bara ett käril för den store mästaren “Los Inspirationos”. Ett enkelt verktyg. En tangentknackare…

1. Hur man blåser Ingvar Kamprad på…

2. När kontakt med tupé uppstår…

3. Autoektomaten…

4. Sl-Kontrollanernas jaktinstinkt…

Man ska tydligen ta fram fem stycken men jag hittar ingen som är tillräckligt soft för att komma upp på listan så jag sorgligt nog inser att jag bara lyckas författa 4 saker som orkar krypa upp på min egen lista av fina sugsaker. Ja ja…vad är väl en bal på slottet. Får väl anstränga mig lite mer framöver.

Nini och Josh vill jag ska plocka fram det bästa enligt deras egen utsago…

Häromdagen blev jag räddad av en ny superhjälte som kommit till stan för att stanna. Mytomannen heter jag. Sa han i alla fall. Om han inte ljuger. Till skillnad från de andra präktiga träiga superfreaksen som glider omkring och gör gott och har något missriktad rättspatos i sig för att göra världen till en bättre plats att leva i är vår Mytomannen en elak jävel som inte gör något annat än ljuger. Inte för sin skull utan för alla andras. Så på något avigt sätt blir han en hjälte fast allt han gör är moraliskt förkastligt. Han patos är “ändamålet helgar medlen”.

Jag stod i Konsumkassan med ett paket tuggummi i handen och en fläskfilé nedstoppad i jackärmen och trivdes med att storhandla för 5.90. En del vänder på slantarna för att få skiten att gå ihop ekonomiskt. En del andra jobbar skiten ur sig för att få ändarna att mötas. Jag har inte de problemen eftersom jag varje dag fyller på hushållets behov för under tian efter att jag har siestat färdigt på betald arbetstid.

Senast igår smög jag ut med ett 20 kilo paket ris under tröjan. När det blev min tur i kassan så klappade jag mig högt och ljudligt på magen och sa:

- Fan pizza sju dagar i veckan sätter sig verkligen på magen, och betalade en kexchoklad.
- Haha, sa butiksbiträdet.
- Jag tror att pescatoren vill ha sällskap, sa jag, öppnade kexchokladen och gled ut ur butiken.

Det var igår det. Solen sken för övrigt.

Men denna dag glider det fram två butikskontrollanter på varsin sida om mig precis när jag ska langa fram tuggumipaketet, min tia och glida ut med fläskfilén. Med ett resolut grepp om mina axlar och ett kärnfullt “följ med här”, finner jag mig själv i den olustiga situtaionen på väg in till butikens inre regioner. Tankarna börjar fara, en del flyktiga som fan och flyr fältet för de vill inte vara kvar när skiten träffar fläkten, en del andra är mer morbida och går i tankebanor “3 år va?” och stannar kvar bara för att se hur det går.

Helvete, tänker jag. Det här blir tufft. Och så börjar jag bläddra bland lögnerna i kategorin “krisljug”.

Plötsligt känner jag hur ett iskallt lugn belägrar mitt inre. Med ett tillbakalutat “ta det soft grabben” knuffas mitt inre grubblandes och letandes efter en snygg lögn jag åt sidan av en konstigt klädd glödande snubbe. Hans mantel var lite för kort. Ungefär som om en sliten naggad handduk skulle utge sig för att vara ett badlakan.

- Vem fan e du, säger jag.
- Softa snubben. Jag är här för att hjälpa dig!
- Jaha…men vem fan e du?
- Mytomannen – alla paniklögnares superpolare!
- Hörru. Jag är lögnaren i den här kroppen, väste ljugarn och gled fram.
- Pft! sa mytomannen. Du kan ju bara dra bleka lögner.
- Ja det förstås men jag gillar inte att ljuga för mycket.
- Precis. Och det är därför jag blivit inkallad. Du står inte pall. Vad ska du säga på “förklara den här steken”.
- Öh…
- Eller huuuur! You proved min point. Nu är det inte läge för att tveka. Här krävs det nattsvarta lögner, hänvisning till korrupt barndom, personangrepp och en fast övertygelse om att du har rätt och alla andra fel. Seså…flyttta på dig.

Fan det här kan bli intressant tänkte jag och lät Mytomannen ta plats. På vägen in till lagret aka förhörsrummet, smusslade han omärkligt med ett paket Bamse-plåster.

Själv gled jag bakåt och placerade mig bredvid några olika sidor av den inre floran av personligheter som bildar Steffo. Jag noterade att festprisse-steffe öppnade upp en bira, micropoppade popcorn och lutade sig tillbaka i soffan. Och eftersom Mytomannen hade tagit min plats och nu kontrollerade mitt fysiska jag, parkerade jag mig bredvid festprissen som till min förvåning hade ordnat med chips och lättklädda brudar oxå. När jag på ett inre monologaktigt vis frågade var han fått tag på dem mumlade han något om att det var drömmar-steffe som hade ordnat med inbjudan och fantasi-steffe som ordnade deras klädsel. Några hade latexdresser på sig. Jag frågade dem varför och då uppdagades det att det var ett önskemål från mitt undermedvetna. Se på fan. Är det en del av mina sexuella fantasier? Coolt menar jag. När jag frågade vad det var som bräkte i ett inre rum sa festprisse-steffe att jag nog inte ville veta det. Nöjd med det tog jag en iskall bira.

- Hur förklarar du den här, sade butikskontrollant Bull och drog med ett svepande trolleriaktig rörelse fram fläskfilén från min jackärm.
- Ja precis hur förklarar du det, upprepade butikskontrollant Bill, och sköt fram hakan.

- Ja hur fan ska han förklara detta sade festprisse-steffe och tog en zip.
- Eller hur, sade snusar-steffe och langade in en dubbel dos. Han verkade stressad.
- Ta det lugnt boys, han lovade fixa det, sa jag och snodde omärkligt en prilla från snusarn.

- Va! Sa jag slash Mytomannen. Vad är det där?
- En fläskfilé.
- Phu…jag trodde att det var min arm du slet av. Värsta chocken!
- Ja ja…
- Vadå jaja?
- Kom med något bättre.
- Vänta lite. Väääänta lite granna. Är jag…herregud…misstänkt för något eller?

Aj aj. Det där håller inte sa festprisse-steffe, och jag nödgdes hålla med. Vilken sopa till superhjälte. Komma in ta över och sedan taffligt skådespela lite Persbrandigt. Finns inte en käft som köper detta. Fan det blir minst 3 år, tänkte jag och tog en dyster klunk av biran.

- Nejdå! Absolut inte. Vi anser att alla som har fläskfilé nedstoppade i ärmen är utsatta för komplotter, sa Bull och man kunde se ett litet snett leende.
- Ja men va fan! Jag kan förklara. Nu förstår jag att det inte var en ficktjuv. Han var en fickplacerare. Vid Zeus! Lyssna! Vid köttdisken var det en suspekt individ som gick in i mig. Och yr som jag var av att jag precis lämnat blod höll jag sånär på att ramla ihop i en hög. I vanliga fall brukar jag väsa, men nu var jag så matt. Inte alls mitt vanliga jag. Faktum är att jag inte ens nu är mitt vanliga jag. Dessutom trodde jag att han försökte robba mig på min plånbok och fokuserade på att hålla i den hårt. Det var nog därför han kunde slinka ned fläskfilen i ärmen utan att jag märkte något.
- Visst och du kände inte att det var kallt eller…
- Jo men jag trodde att det var av chocken. Ni vet hur det är. Adrenalin och allt det där. Desutom stod jag precis vid en kall disk och när min kavaj gick upp så måste kall luft slunkit in. Jag minns att jag tycke att det var konstigt att få kalla kårar längs armen men det var ju på den arm som jag lämna blod ifrån. Kanske trodde jag att det var obalans i systemet. Jag trodde verkligen att det var en ficktjuv. Vem vet det kanske blev ett korsdrag när jag öppnade jackan så visst fan kan en smula kylig luft ha slunkit med.
- Hur förklarar du att det droppar köttsaft från ärmen.
- Ja det noterade jag men jag trodde att det var från blodlämningen.
- Blodlämning?
- Jepp! Jag lämnade blod på parkeringen utanför i blodbussen. Man drar väl sitt strå till stacken. Gör inte alla det?
- Öh…
- Ja precis innan jag gick in för att köpa ett paket tuggumi var jag och lämnade blod och jag trodde givetvis att det var mitt blod som droppade och hade jag inte lämnat ifrån mig flera liter blod hade jag självklart varit mer på alerten och känt att någon hade stoppat ned en fläskfilé i min ärm. För övrigt är jag vegetarian så det mer rimliga vore väl att om jag ville sno något skulle jag väl stulit en purjolök?
- Ja ha du, sade Bill och kliade sig på huvudet.
- Men…, sa Bull
- Jag tror att det är så här, sa Mytomannen fint avbrytandes. Att någon, tyvärr kan jag inte peka ut den personen eftersom jag vid tidpunkten för attacken var rätt så groggy, har planterat fläskfilén i min jackärm. Glidit ut ur butiken och väntar på mig vid parkeringen. Väl ute kommer den personen att hoppa på mig, klubba ned mig och råna mig på fläskfilén. Otroligt sofistikerat när man tänker på det. Faktum är att jag läst om detta- kurir kallas det visst. Det är ett allmänt känt fenomen att man låter oskyldiga agera springare. Kolla här. Jag har till och med ett medmerakort. Skulle jag ha ett sådant, betala dyra medlemspengar för att sedan gå in och sno i butikerna? Verkar det slugt? För fan jag snor ju praktikst taget från mig själv. Hade det inte varit smartare då att sno på Ica? Va? Nä… jag anser att ni faktiskt räddat mig från något riktigt otäckt. Jag skulle vilja tacka er för er rådiga insats. Jag hoppas att ni tjänar bra. Det är sådana som ni som ser till att samhället är tryggt och fint och att vi alla kan lita på varandra och leva under några som helst civiliserade former.
- Tjaaa… när du lägger upp det på det här viset så.
- Jag ser ingen annan rimlig förklaring. Och jag har redan redogjort för blodet. Kolla, här är plåstret jag fick när jag lämnade blod, sa Mytomannen och drog upp skjortärmen där jag snyggt och omärkligt hade låtsas klia mig och satt fast det nyss stulna Bamseplåstret.
- Ja ser man på. Får man Bamseplåster nuförtiden, sade Bull.
- Jag vet inte men jag fick det idag i alla fall, sa Mytomannen.
- Ja…vad säger du Bill
- En otäck historia! Jag har också läst det där med kurir, men jag trodde att det var kna…
- Skönt att ni lyssnar. Det är också en egenskap jag finner vara fin hos er två. I samma sekund ni kom fram till mig sa jag till mig själv att dessa verkar vara trevliga lyssnade gossar. Och hur rätt hade jag inte?
- Man gör ju bara sitt jobb.
- Säj…skulle ni inte kunna göra mig en tjänst och följa mig till bilen. Jag är orolig att den skumma typen står utanför och väntar på mig. Han vet ju inte att ni genomskådat den här smutsiga planen.
- Självklart!
- Vad snällt av er. Jag är lite yr fortfarande.
- Vänta! Du behöver socker, sa Bill, kutade iväg och återkom med en kexchoklad.
- Vilken service!
- Dont mention it to chefen, sa han och blinkade.
- Hahaha…är den snattad?
- Shhh…det här stannar mellan oss.
- Självklart…

Och när vi tre gled ut ur butiken, jag stödjandes mot Bill, tuggandes en kexchocklad var det som om något klickade till i mig och med ett ”hej svejs mission completed” försvann Mytomannen från mig och jag återvände till att bli den vanlige sugande Steffe…

Läs även andra bloggares åsikter om kexchoklad, fläskfilé, tjuv, väktare, mytoman, superhjälte, nödlögn, fantasifoster, sinnesnärvaro

Birger Jarlsgatan ska göras snyggare och trevligare, läser jag på en skylt som ilsket poppar om min uppmärksamhet då jag rakt utan att se den först med ett “klaaaang” går in i den. Det är för övrigt ett av kruxen att vara en konstant funderande på nästa post bloggande idiot. Att man inte ser sig för. När det kommer till människor brukar de flytta på sig, men skyltar har den inneboende egenskapen av att vara rätt så rigida och stabila. Ungefär som om de tänker “här står jag och flyttar inte på mig i första taget”.

Och så förstärker de budskapet med att ha en kvinnofot nedstucken i ett par stövlar trampandes en cykelpedal.

Det innebär: smalare vägbanor, svårare körmiljö, längre bilköer, tuffare för kollektivtrafiken att ta sig fram, stressigare men icke att förglömma en fin cykelfil också. Så att cyklisterna kan cykla i en egen fil på en av stans viktigaste gator. Självklart har cyklar lika stor rätt som bilar att ha en egen fil. Självklart!

Va? Att det snöstormar stora delar av året och sålunda färre cyklister ute spelar ju ingen roll i det här sammanhanget. Det är väl bara trevligt att en fil får vila upp sig då och då. När vi ändå håller på ska vi inte göra alla filer till cykelfiler. Med tanke på att miljömedvetande är det nya svarta menar jag.
Tillbaka till idiotin på B. Jarlsgatan. Alltså varför ska cyklister ha en egen fil? Kom nu inte med säkerhetsgrejjen. Man är två i trafiken och alla ska samsas. Likaså cyklister. Basta! Jag har svårt att se att de ska ha egen fil för att de är mer utsatta. Med det argumentet borde i så fall motorcyklisterna ha egna filer. Mopedåkarna också. Och traktorerna. Och varför glömmer man oss rollerbladare då?

Kruxet är att stadsbilden bara har x antal yta att fördela, om man på det ska ge cyklar egen fil, bussar egen fil, så blir det bara en ynka fil till bilisterna och man behöver inte ha pluggat på komvux för att fatta de problem det medför. Stressade arga dårar i 2 ton tunga metalpjäser som frustrerat tittar surt på de som raka i ryggen glider förbi i en helt egen fil. Bred nog att inhysa en mindre oljetanker.

När de kan åka paralellgatan. Lite längre sträcka men är inte det som är grejjen med att överhuvudtaget hoppa upp på en sadeljävel…att man ska få motion? Om så varför ska man då ha den kortaste sträckan till allt? Och om bilarna slipper sitta i långa jävla köer hela tiden blir det inte mindre utsläpp då.

Vem är det som räknar ut dessa beslut?

Som vanligt tar vi på Sugbloggen utmaningar (och på något märkligt vis har utmaningarna haglat från Teflonminne, Nef och Fredo) på blodigt allvar och sätter oss i sökläge på google för att hitta låtar som borde förbjudits redan under programmerings/låtsnickeri stadiet. Det finns en miljon sådana sånger. Ett klick på iTunes Store och de flesta fattar vad jag menar. Och grejen med att pusha för sådant man tycker är trevligt och delvis är själva poängen med utmaningen från fröken Mymlan är väl egentligen ok, men liiiite för enkelt enligt några medlemmar i Sugborgen. Vi kör ett eget race.

- Jag fick bokstaven R av Teflonminne och funderar på vem jag ska välja, sa jag över en fika i skaparverkstaden.
- Ta nu inte Rainbow, sa praon Lennart och sippade på en Loranga. Allt han gör inbegriper L i någon form. Han lallar, leker, larvar sig, låtsas skriva poster, ler konstigt och luktar.
- Varför inte, sa jag.
- Ja men…så banalt. Fan knorra till detta istället, sa pryon Lennart.
- Ah…du menar att jag ska ta Rose Royce.
- Pucko…ta sådant som stinker istället, sa profeten Lennart.
- Men så genialt!
- Jupp och i linje med varumärket här, sa proffset Lennart.
- Sugande låtar på sugbloggen.
- Du fattar killen, sa patetiska Lennart.
- Fan va skönt!
- Hörru ska vi ta och snacka om den där löneförhöjningen, sa panke Lennart.
- Strax…jag ska bara googla lite.
- Men…
- Shhhh!

Först ut är RIGHT SAID FRED:

Nödrimmen haglar
Sexigheten är förvånande nog obefintlig trots det upprepande mantrat.
Vadå catwalk?
Till och med hans hatt är hetare!

Och vad gör freaket med en bas?
Och vad är det för ett namn?
Och vad är grejjen med nätbrynjan?
Och vad är det för en text…

Im too sexy for myself
Im to sexy for my cat
Im to sexy for my flat
Im too sexy for my tractor
Im too sexy for ….

Gagagagagagaaaaaaa….

Rykten förtäljer att de fortfarande håller på. Kanske är det så illa så att de drar ut på en världsturne igen? Då kommer jag att byta planet. Bara så att ni vet.

Men va fan! Jag fick inte alls R från Teflonminne, det var ju S. Men eftersom jag

1: genomlidit en tvångslyssning på ovannämnda
2: vägrar erkänna att jag behöver glasögon
3: hittar ett S i right Said fred
4: s och r ligger jävligt nära varandra i alfabetet
5: och bara för att jag känner för det

så får faktiskt detta duga som ett R…öh..S

Ja visst fan! Man ska skicka vidare så…öh Nini, El-Pedro ( killen har koll) och Sandras val av musik som suger/är super är jag nyfiken på.

Nästa artist på sugtoppen är T…Ledin, diLeva, T-Rex är några som ligger i riskzonen.

To be continued…när jag har hämtat mig från frossan som right Said freds outplånliga plåga orsakat…

Jag är av den övertygade åsikten att det där med kräksjuka är ett elakt jävla påfund. Bara att komma på konceptet tarvar sin mästare i jävlighet. Det är liksom ingen aktivitet man gör med ett lätt “ursäkta mig jag ska bara…” och så går man lungt, rakryggat, med ett stilla leende och värdigt in på toaletten för att pjuffa upp lite mosat innanmäte.

Nähej då. Man kutar skruvandes på sig med svettpärlor lika stora som folkvagnar rinnande ned för pannan, innerligt önskandes att alla muskler som kan hjälps åt för att skitsnabbt transportera kroppen till nödvändig position i höjd med toaringen verkligen förstår allvaret i situationen och med ett ” OUUUUARGGGHHH!!!” kaskadkastas det man bara för några timmar sen ljudligt smaskandes kråsade i sig.

Som om det inte är nog!

I ren och skär sympati med käften börjar röven flexa sin muskel och menar på att det finns lite gojs här också som gärna vill ut. Man är ju inte så pigg på att börja rövtömma sig innan man hunnit spola bort magens rester. Och de sekunder det tar är i min mening de längsta som någon uppfunnit. Och när man är klar med det kommer stanken upp med ett “tjena…visst stinker det så att du vill kräkas igen va?“. Och man är inte så jävla pigg på att hänga ansiktet över toaringen där man just tarvat sitt förvärv. Och de sekunder i sin tur det tar är om möjligt ännu längre. Förmodligen har det med kramperna i magen att göra. Kunde man göra en halv nelson på sig självt hade man lätt valt det och hivat ut sig själv ut ur den här dimensionen. Om inte annat hade det avlett kroppen. Garanterat!

De nya “oUUUUUUUARG…OuuuuUUUUARGHHH!!!” är nu inte så innehållsrika om ni fattar vad jag menar. Det mesta försvann i “oUUUUUARGHHHH” del 1, strax innan följetongen “Hnggggaaaa….!!!” men kroppen har inte fattat det än. Nu gräver magen lite djupare i sig och plockar upp sådant som är ämnat att egentligen stanna kvar. En och en annan olustig känsla, lite magknip och gamla fjärilar åker med av bara farten. Några delar av gutkänslan följer med vilket innebär att man inom kort kommer att trampa fint i klaveret. Ungefär som magens vårstädning.

Och när jag har det på tapeten, vad är grejjen med magsafter? Det blir inte mindre syraaktigt bara för att man kallar det saft. Va fan jag vet precis hur Signoury Weaver skulle spöat Alien redan i ettan, bara gå fram och kräkas på monstret. Med ett “pjuup” hade monstret vaporerat och vi hade sluppit se tvåan,trean och fyran. Och hur soft känns det egentligen att veta att man i princip kan stoppa i sig ett batteri och det är kvicksilvret som är i fara? Va fan ska vi med batteriinsamling till. Svälj skiten bara!

Det är också magsaften som får en att inse hur lång matstrupen är. När första satsen magsyra kommer upp med ett surt “va fan låt mej va för i helvete!” hoppar tänderna åt sidan. Det enda positiva är att alla stackars bakterier i käften med ett kollektivt “ohh…shiiiiit!” massraderas. Och att man inte behöver gå till tandregleraren på ett tag än.

Men när reserverna av safterna och maten är gone tycker man att kroppen borde fatta läget. Att det bara är att resa sig upp och fortsätta med det man gjorde innan. Nähädå…inte alls. I ett warpliknade tillstånd fortsätter kroppen med hulkningar “uuuhhauuu” några gånger till. Ryggraden krummar som fan och muttrar surt “hallå! dags att lägga av va“, knogarna vitnar, svettdropparna forsar ned för pannan.

Till slut fattar magen att det är läge att softa. Man sliter loss bitar av toalettringen, ryggen vrålar av smärta, man reser darrande på sig, kollar i spegeln och förbannar opåkallat varenda käft i hela Universum. Speciellt det där kräket som kommit på konceptet.

Och att till allt detta lägga in den normala reaktionen hos åhörare att själva vilja joina en i kroppskrampen 2008, är direkt bara jävligt oschysst. Men det riktigt jävliga är att göra det under vinterhalvåret. Då vi alla vet att det är den årstid som kräver mest energiintag för att överleva. Jag skulle inte ha så mycket att säga om det var under sommartid. Mycket att skrika om man måste spy upp en liten cesarsallad liksom.

Den som hittat på detta är ett jävla kräk!