Livet är bra jävla lustigt.
Förr när jag var tvungen att gå upp klockan 04.50 varje satans morgon så hade jag ett okontrollerbart behov av att gå ut varje kväll. Ju senare jag kom hem och ju fullare jag blev desto bättre. Om jag också likt snigeln var tvingad att hitta en undanskymd vrå på jobbet för att i akt och mening stjäla till mig en gnutta betald sömn desto bättre. Man sover aldrig så bra som när man har betalat. Det är om inte annat statligt anställda ett bevis på.
Mitt motto var ”Ahh… jag e ett vrak idag. Se den glåmiga hyn. De rödsprängda ögonen fint ackompanjerande de påsiga påsarna under ögonen. De darriga händerna som slutar i de nariga, näringsfattiga naglarna. Det livlösa håret som medelst konstgjord spray står rakt upp (förmodligen fortfarande skärrat från gårdagens chockartade insikt att den där snygga hon var en han). De frasiga uttorkade läpparna. De gula oborstade tänderna. Den röda kroken mitt i ansiktet som svagt påminner om formlös potatis. Den torra tungan som känns som om tusen elefanter har stampat fyratusen fötter på för att därpå dra den över en jävligt sandig öken och den sura odören ur munnen som påminner om en mindre stads samlade sopmängd under ett år komprimerad i en och samma kropp”
- Vad Fint! Jag måste ha haft en toppenkväll igår. Dags satt koja en stund.
PANG! Ned med huvudet i första bästa bord och in i den inte allt för obekanta medvetslösheten.
Är det så idag? Nix. Njet. Nope. Inte en chans. Inte en skugga av en chans att det förhåller sig så. Frågan som genast poppar upp är ”Varför är det så?”
Jo. Jag har ingen lust längre. Lust att gå ut. Det är tråkigt ute på klubbarna. Folk är dumma i huvudet. Kan inte bete sig normalt. Och inte fan är det kul då. Vem fan har lust att gå ut då? Inte jag inte.
Jag minns när ett kötthuve knuffade till mig på krogen sist jag var ute så att jag spillde en försvarlig mängd bira på golvet och när jag vände mig om för att ge honom en ond blick och ett högt ”hrmf” uppbackat med rynkade ögonbryn, så förekom han mig med ett ”men va fan se dig för din jävligt ouppfostrade miffo”. Jag vet inte vad som chockade mig mest. Att någon använder miffo på riktigt år 2007, den uppenbara brist på insikt att det var han som knuffade till mig eller frånvaron av korrekt grammatik. Och vid ett annat tillfälle…
Nu har jag tappat tråden…var var jag? He he…jag har inte tappat någon tråd alls utan vad jag har tappat är lusten till vilda utgångar. Är det inte så att man kan gråta? Detta måste vara en av vår tids största tragedier, något i stil med Romeo och Julia eller den där konstiga pricken Macbeth. Om man betänker det faktum att för att få tag på Steffo förr, så var man tvungen att leta bland ölsejdlarna på någon nattklubb eller rökig krog mot det aktuella läget som nu råder då jag lättast nås inte som man kan tro på mobilen, utan hemma i lägenheten uttråkat skyggandes bakom fördragna gardiner i ett par utslitna träningsoverallsbyxor med fötterna skönt nedstuckna i ett par för stora tofflor, kan man då annat än dra den slutsatsen att det nog var bättre förr?
Livet är surt och puckeljävlaryggigt. Men det hindrar inte mig. Jag smög ned till en läkare och sa som det var. Att jag har problem med mitt nattliv.
JAG: Jag har problem med mitt nattliv herr doktor!
DOKTORN: Skulle du vilja precisera dig lite mer?
JAG: Vad finns det att precisera. Problem! Nattliv.
DOKTORN: Du har alltså problem med ditt nattliv?
Här frågade jag doktorn om hade en bror eller släkting som hette Alban. Han frågade mig då vad jag antydde och jag sade Åhh…ingenting, men för allas bästa skulle det vara bra om han visade mig sitt diplom och då frågade han mig om jag ifrågasatte hans certifikat på väggen och jag sade inte alls men att jag gärna skulle vilja styrka det med ett leg eller liknade och då viftade han fram ett som där det stod att han var allmänpraktiserande läkare och jag sade fint och han frågade mig då om jag var nöjd nu och jag sade jag sa ju fint nyss men att jag också skulle uppskatta om han kunde sluta upprepa allt jag sade som en förbaskad papegoja och då uppkom naturligtvis frågan vad jag menade med det och då svarade jag att ville jag ha en papegoja så skulle jag ha glidit in i en djuraffär och införskaffat mig en papegoja men nu var jag i behov av en läkare och det var därför som jag ville se hans legitimation för jag ville vara säker på att det jag betalade för var en diagnos ställd av en läkare och inte av en förbaskad papegoja varpå han sade säger du det och jag svarade att det var det jag just sade, varpå han frågade vad Alban hade med det här att göra vilket jag replikerade med säg det du, du är ju läkare som han.
Förbaskat pinsamt förstås, men mitt andra motto är: står skåpet snett så måste någon ställa det rätt.
DOKTORN: Med risk för att bli beskylld för att vara en papegoja undrar jag om du med frasen, nu citerar jag ”jag har problem med mitt nattliv” då menar att du har svårigheter med sömnen?
JAG: Vad jag menar är det att jag inte tycker att det är kul att gå ut längre. Det är tråkigt och tristess är förutom sin innehållande tråkfaktor, även stressande för mig.
DOKTORN: Det händer även de bästa.
JAG: Vad ordinerar ni mig, herr doktor. Vad fattas mig och mitt liv?
DOKTORN: Nej, nej nej det är inget fel på oss. Vad vi behöver är lite mer sann bulldogsanda. Vi måste ta oss i kragen och gå på krogen. Även om det tar emot aldrig så lite.
JAG: Få se om jag har fattat oss rätt…
DOKTORN: Oss?
JAG: Ja. Ni sa ju precis vad vi behöver…
DOKTORN: Korrekt. Men det är doktorn som talar i oss-termer. Inte patienten. Vårt privilegium.
JAG: Så jag kan inte säga oss?
DOKTORN: Hur skulle det se ut? Nej kommer inte på fråga.
JAG: Ok. Jag börjar om . Få se nu om jag har fattat mig rätt…
DOKTORN: Nej dig
JAG: Jag sa ju det
DOKTORN: Du sade mig och menade dig. Men du ska säga dig och mena mig. Jag är doktorn du är patient.
JAG: Men va fan!
DOKTORN: Så ja! En gång till. Se till att få till syftningen korrekt. A och O vid sådana här tillfällen.
JAG: Få se nu om jag har fattat ..mi…dig rätt. Vi ska…
DOKTORN: Jag
JAG: Sorry…Jag ska A ta mig i kragen och B ha lite mer sann bulldogsanda. Har jag tolkat oss…jag menar er korrekt, herr doktor?
DOKTORN: Mer än rätt. Jag skulle vilja säga att vi har tolkat oss korrekt. När vi känner tråkigheten komma smygandes skall vi se den i vitögat och med barsk stämma säga att vi har kul. Faktum är att vi inte har haft så här kul förr och då ska vi se att tråkigheten krullar ihop sig i kanterna och likt en avlöning med ett skrämt pip försvinna bort i kulisserna.
JAG: Tack herr doktor! Jag börjar få tillbaka livsgnistan bara genom att lyssna till er. Hur kan man tacka er?
DOKTORN: Vi föreslår också att vi går ut redan ikväll. Börja gärna på en kvarterskrog och när vi sedan känner oss lite starkare kan vi ta oss an djärvare mål och nattklubbar. Fast jag är av den bestämda åsikten att vi ska ta och vänta lite med svartklubbarna.
JAG: Tusen tack. Jag drar till krogen redan nu.
DOKTORN: Det där är sann bulldogsanda!
Jag måste här erkänna att en och en annan tår rullade ned för min kind och min stämma var omanligt bruten när vi tog farväl av varandra. Är det så konstigt? Jag hade precis mött den man som återställde mig och mitt självförtroende tillbaka till dess glansdagar. Vilken klippa.
Nuförtiden darrar mina händer än en gång på ett tillfredställande vis, vilket får min frugala fil att vara välskakad varje morgon, och mitt huvud molar på som aldrig förr. Hyn är fantastiskt glåmig och ögonen rödsprängda. Jag är botad!
Läs även andra bloggares åsikter om fyllehistoria, nattliv, doktor, problem, nattklubb, svartklubb, clubhopping, utvilad
Det finns några tråkiga individer som påstår att undertecknad är en tråkig figur som letar upp tråkiga ämnen och skriver om dem på ett tråkigt sätt. Tråkigt att en del tråkmånsar känner så men att undertecknad skulle be om ursäkt för det får man se sig om i månen efter...det är ju inte på så sätt att det inte finns andra tråkigare bloggar att hänga på.