Sugbloggen är landets roligaste blogg!

… sig inte alls.

I min ungdoms glada dagar innan jag beslöt mig för att bli en rättskaffens lirare fick jag för mig att bovande skulle kunna vara något för mig. Men jag hade inte det kalla blodet. Alldeles för lite sicilianare i mina vener. Till skillnad från nu då man medelst två pizzor i veckan hårt aspirerar på att axla Don Corleones mantel. Men jag gjorde ett tappert försök.
Och snodde en cykel!
I en källare!
I det hus jag bodde i!
Det fanns 8 hushåll!
Alla kände alla!

Innan någon dömer mig allt för hårt vill jag ta tillfället i akt att… tacka alla jag känner, de som gjort det möjligt för mig att stå här och ta emot detta…va? Åh fan det är inte en prisudelning? Och jag gettar det… nämna att jag hade rekat ett par månader på cykeln. Ingen hade rört den. Vilket föranledde mig att tro att den var finders keeps. Att den var låst såg jag bara som en utmaning. Som en del av Lärandet i Livet. Jag smög ned en kväll med en förbaskat trevlig bågfil och gjorde cykeln till min.

Jag bar upp den på vinden och sprayade den svart. En färg som jag hade som favorit. Hårdrockandet förpliktade. Monterade på ett nytt lås så att ingen jävla lallare skulle sno den och presenterade den för min morsa som en present av en som var skyldig mig pengar. Morsan ba “soft!”

Jag och cykeln började umgås på daglig basis. Djurgården, kungsan, plugget vart jag än drog hakade den på. En kväll var jag hos en polare och söp mig full. Efter den 8 ölen insåg jag att cyklande var direkt förenat med livsfara, så polaren erbjöd sig att köra hem cykeln till mig dagen efter. Schyssscht schom fan, sa jag och hoppade på förlorarnas nattbuss.

Dagen efter ligger jag i ett fylletäckt drömlandskap. Någonstans långt bort hör jag ett kontinuerligt ihärdigt ringande. Den pockar på allt mer och till slut är den allstedes närvarande. Det kändes som om hela jävla universum var en lång ringklockaton. Med ett “va i helvet nu då” samlade jag och bakfyllan ihop oss till en entitet och studsade upp ur sängen. Tyvärr var inte benen med på detta , vilket resulterade i att vi med en duns smaskade ihop i en ofokuserad hög på golvet.

-Vem fan e de som ringer på dörren vid denna osympatiska tid, muttrade jag mellan sammanbitna tänder och ömsom kröp ömsom drog min lealösa kropp mot dörren. Jag förbannade morsan att jag fått rummet längst bort ifrån dörren. Med ett ryck sliter jag upp dörren och ska vråla något, när jag ser min granne från andra våningen med ett bister min säga:

- Hörru det här är min cykel!
- Öh…va?
- Du hörde vad jag sa!
- Men…hur vet du det?
- Serienumret är kvar. Där, sa han och pekade på ett gäng siffror på ramen.

Jag slog en imaginär hand för min panna. Hur fan kunde jga glömma att slipa bort numret. Bovens första princip “se till att objektet är oidentifierbart”. Vid mord se till att den döde inte kan peka ut dig ( enklast är att hugga av händerna för då har han inget att peka med), vid cykelstöld se till att cykeln är tystad. Aghata Christie fnittrade till i sin himmel.

- Öh…
- Hur förklarar du det här
- Äh
- Du får en timme på dig att komma ned till mig med en förklaring, annars ringer jag polisen.
- Öh…
- Jag tar min cykel
- Ja visst, givetvis, självklart, om det är din så…
- Har du nyckeln
- Givetvis, ett ögonblick…
- En timme, påminde han mig om och gled ner för trappan med min cykel.

Va fan gör jag nu?

to be continued…

…lite sådär oväntat upp.

Denna gång i bloggvärlden..

börjar på Twi…

häng kvar, jag håller på att odla ett oresonligt hat som bara Skitföretaget No1 Bredbandsbolaget mäktar spöa…

Att ligga på en massagebänk ihoptvinnad i en position som närmast kan beskrivas som framstupasidoläge med en kiropraktor hårt hängades över en i full färd med att trycka till en sägandes “slappna av” är motsägesfullt. På så vis att har man en akut uppmärksamhetspockande fis liggandes i systemet är det riktigt svårt att hörsamma uppmaningen. Speciellt när man vet att det är en rökare som kommer att blända alla närvarande i rummet, i rummet bredvid och de flesta i galaxen. Mixen som består av några delar lök, en aning ägg och några nypor genans är rätt så otilltalande…

…bara så att ni vet.

- Våren är här, sade frugan, bara för att solen orkade visa upp sig häromdagen.
- Fuck heller att den är.
- Du e så negativ
- Negativ? Realist! Nej du, jag vet när våren är här och det är när min dunjacka självmant hänger in sig med ett ”Syns nästa år va? Det börjar bli lite för varmt för mig.”
- Oh så lustig man kan vara då.
- Varför skrattar du inte då?
- Jag ler inombords. Det borde räcka.
- Jag svär, innan du skrattat färdigt inombords har vi en snöstorm i kvarteret som bara ska hälsa på lite.
- Ja ja…

Och hur rätt fick jag inte? Dagen efter samtalet om våren härighet eller inte, vad händer? Jag vaknar upp till ett blitzenliknade jävla snöoväder. Temperaturen slår nya köldrekord. Jag tror ta mig tusan att termostaten till och med hånler lite spefullt åt mig. Mitt humör sjunker snyggare än Titanic, då jag inser att jag är tvungen att skotta gången. Vilken gång undrar några trogna fans som hänger här och vet att sugaren bor i en lägenhet. Inte fan vet jag men jag klär på mig och tar ut snöskyffeln ur garderoben och går bister ut för att leta upp en gång att skotta.

Så där står jag surt skottande och blänger surt på varenda människa som vågar sig förbi mig. Skatorna sitter lugnt uppflugna på telestolparna och skrattar åt mig. Inte nog med att de skrattar, de slänger ur sig satiriska kommentarer och gör sig allmänt lustiga på min bekostnad. Man tål ju inte vad som helst, så jag bakar ett gäng snöbollar och kastar dem på ledarskatan och får in en fullträff. Det får de andra skatorna att hålla käft i alla fall.

Människans makt över djuren for snabbt förbi min upprymda hjärna.

Efter en stunds skottande så kommer det förbi en lirare som frågar om jag skottar snö.
- Skottaru snö, frågar han.

Jag blänger illvilligt på honom.

- Skottaru snö frågade jag, upprepar han.
- Nä jag letar efter ufo, biter jag av.
- Det ser faktiskt mer ut som snöskottning om du frågar mig, säger han.
- Jag frågar inte dig, muttrar jag surt.

För sur är jag. I ben och märg i synnerhet och bara sådär i allmänhet.

- Vet du att det är skottpengar på ufos i år, säger han.
- Vet du vad ryggskot är, kontrar jag.
- Vamenaru, undrar han.
- Jo att, om du envisas med att stå här och kläcka ur dig dumma idiotiska kommentarer som ingen förutom en ovanligt dum mussla skulle vara intresserad av, så kommer jag att glömma bort att jag är en civiliserad människa och emot all form av våld och pacifist och emot miljöförstöring och att alla ska vara som bröder och systrar och slå in ryggen på dig med min ufo-letarspade. Förstått din dumma jävla åsna, säger jag och viftar lite grand med spaden så att innebörden av vad jag sagt ska vara kristallklart.
- Hepp, du var mig en sur jävel, säger han och dryper iväg.
- Grrrr, muttrar jag för mig själv och undrar om livet kan bli mer eländigt än vad det just nu är.

Knappt hinner jag tänka tanken ut förrän det kommer upp en lirare upp ur snön. Klart chockad men ända ganska cool (får väl hänvisa till det djupfrysta rädselcentret som fryser för mycket för att orka reagera), frågar jag honom vem fan han är.

- Vem fan e du? säger jag.
- Jag är snömannen, säger han.
- Sjömannen? Då har du nog kommit fel.
- Nej inte sjö, snömannen.
- Ja ha du. Snömannen. Ja det förklarar uppdykandet ur snön. Ere kul?
- Nae det är så jävla kallt att vara snömannen, svarar han med en hård nordlig dialekt. Dalarna någonstans tippar jag.
- Lätt förståeligt, men varför slutar du inte att vara snöman om det är så kyligt. Och betalningen lär ju suga eller?
- Jag kan inte.
- Klart att du kan, replikerar jag.
- Nä du. För jag blev biten av en radioaktiv snöflinga när jag var liten, säger han ledsamt.
- Hörru! Är det inte Peter Parker som blev biten av en radioaktiv spindel och blev Spindelmannen.
- Bah! Jävla härmapa. Han ä bara på låtsas. Jag ä på riktig.
- Oh fan, säger jag och fortsätter, men det låter inte så jättekul att vara en snöman.
- Du har slagit huvudet på spiken gamle vän, säger han leende. Hans leende är av det frostade slaget. Det är som att se min snygga kaffebryggare i borstat stål plötsligt le åt mig.
- Men vänta! Hörru! Du kan väl flytta på snö utan att behöva anstränga dig eller hur, säger jag slagen av en idé.
- Japp, behöver bara vifta lite med handen och snön fladdrar iväg, till grannen. Vill du att jag ska hjälpa dig med gången.
- Om det inte är för mycket begä…
- Bah. Kolla här

” Snö, snö glid iväg
Paja inte min väns rygg
Snö, snö glid iväg
Och lämna gången snygg”,

säger han mantralikt och puts väck så är snön borta. Mycket imponerande.

- Mycket imponerande, säger jag och ler så att det gör ont i ansiktet.
- Nä det var ingenting, säger han och slår blygt ned ögonen.
- Kan inte jag få bjuda dig på en fika som tack för hjälpen, säger jag och lägger handen på hans axel, men drar snabbt tillbaka den när jag känner att hans kroppstemperatur är lika hett som ett gammalt ex.
- Tyvärr så kan jag inte dricka kaffe. Det får mig att smälta och det är förbaskat obehagligt att känna hur magen rinner bort, men tack för erbjudandet ändå, gamle vän. Jag kommer förbi någon annan gång och då kan du bjuda mig på en kopp iste. Men jag måste sticka nu. Våren är på gång och jag måste hitta ett kallt ställe att hänga på fram tills nästa vinter. Hej och hå och ta det coolt, säger han och glider iväg på en snöflinga.

Mycket märklig lirare. Lite egen men jävligt schysst. Och nu slipper jag skotta snö också, och jag tror honom när han säger att våren är på väg. Det var därför han hade så bråttom. Snömannen om någon måste väl veta när våren står och lurar runt hörnet. Våren för honom måste vara som kronofogden för mig under min ungdoms rebelliska glansdagar.

När jag kom hem så sade jag:

- Äääälskniiing våren är här..
- Ja men jag sa ju det!
- Ja men jag har hört det från snömannen!
- Sjömannen?
- Nej snömannen. Jag trodde också att han var sjömannen, tills han förkl..
- Det verkar som om du har förfrusit hjärnan. Vadå snömannen?
- Jo men jag mötte honom när jag skottade gången och han ba…
- Ibland undrar jag vad som försiggår i det där huvudet?
- Men…
- Ja ja, huvudsaken är att vi är överens om att våren är här.
-…

Läs även andra bloggares åsikter om snö, våren, snömannen, skovel, dagdröm, fika, dikt, superhjälte

sugbloggen fyllde 1 år i förrigår och jag missade det.

well grattis i alla fall i efterskott. jag lovar att krama dig och ge dig en tårtbit på måndag.

puss på dig

ja måd du leva
ja må du leeeva
jaaaaa må…

att springa. för nöjes skull. är det friskt? vittnar det om en hjärna som inser att vi lever i ett 2000-tal? att det finns få anledningar att kuta? en är i alla fall för livet.

och hur snabbt måste du kuta för att hinna ifrån en magumkula? hur snabbt måste du kuta för att hinna undan v70 som kommer i full karriär? jävligt snabbt. hjälper då vardagskutandet i skogen för detta? idontthinkso.

och sedan har vi all buggs som kroppen håller på med under själva aktiviteten. höftböjarkulan som börjar gnissla. hålfötter som ger sig till känna. och så den där konstiga värken i sidan

- wtf. varför gör det ont i sidan
- tjena i stugan. läget
- vem fan e du
- du kan kalla mig håll
- håll? vad är det för ett jävla namn
- håll i dig
- stick iväg
- nä du. jag kommer att haka på de nämsta 5 kilometrarna

och även om du fintar medelst stopp mitt i steget, så att hållet snubblar och skrapar upp både handflata och knäna är det slugt som fan. väntar bara på minsta hastiga kroppsrörlse så kommer det tillbaka.

svetten sen? det rinner och plaskar och klibbar “att du svettas är bara kroppens signal att du förbränner fett” säger någon hurtfrisk jävla dåre som frossat lite väl mycket i hälsofiskvårdsmanualen. jag säger: att jag svettas är bara min kropps metod att berätta för mig att nu får det ta mig fan vara nog, varför duschade vi imorse om du i alla fall visste att vi skulle hänga i det här gudsförgätna elljuspåret, och varför dröjjer du med att dela med dig av kexchokladen som jag vet att du gömmer i innerfickan?

och skavsåren. vad är det för ett jävla påfund? man kan ta en käftsmäll, ramla ned för skatteskrapan utan att få minsta skråma, bli sågad itu och få ens arbetsdag ifrågasatt av sin chef men ett litet skrapande på samma punkt i mer än fem minuter och kroppen signalerar skador av fjärde graden. vad är det för fel på proportionerna?

va! e klockan redan halv nie?

shiit måste kuta.

senare!

- Fan jag har en finne på tungan, muttrade jag surt.
- Det heter inte finne det heter blåsa, upplyste frugan mig snusförnumsigt.

Är det verkligen sådan man behöver få höra? Med en kvissla som i storlek lätt skulle få Globen att avundsjukt kasta in handuken, vill man inte dra igång en semantisk diskussion. Man vill ha tröst. Kanske en kram. Och även ett “åh jag känner med dig, gubben” lirar.

Men att få höra det korrekta namnet gör ju knappast att livet blir mindre puckelryggigt. En del säger potatis jag säger ponfritt. Same same liksom.

Och varför har de inte uppfunnit plåster som man kunde applicera på finnen, med lite vadderad plast runt om. Kanske med en frisk smak av mint, eller varför inte grovsnus? Jag skulle idag ha uppskattat plåstret då en vass bit av ett jävligt taskigt tacochips givetvis zoomade in finnen och högg till.

Man har en tunga på ungefär 8 kvm men självklart ska den lilla biten taco träffa det ömma området. Kom nu inte här och mumla om att jag får skylla mig själv som äter hård föda med finne på tungan. Men jag vill bara poängtera att eftersom jag är en man full av bullshit och om man letar riktigt noggrant även finner en och en annan princip, så är onsdagarna mina mexikandagar. Med sombrero, filt över axlarna och matchande musche.

Jag viker mig inte för någon jävla finne på tungan.

åaj… jag kom åt den av misstag med en salt pinne

åhhhh…det svider….

…åh… jag vill ha en kram…

Jävla quasidomoskit!

“Säker anslutning misslyckas” får jag som orsak när jag försöker läsa kommentarer via mobilen. Vafan det är väl knappast pentagonkritisk nivå på kommentarerna. Varför ska skiten gå över https?

Idioter.

till skillnad från twingy som drar trafik hit idag. Mina vänner än så länge i alla fall

Meh!

Det finns 300 jävla skåp i omklädningsrummet på gymmet.

Varför ska alltid den som har skåpet bredvid mig byta om precis samtidigt som mig? Vad är det för fel på sannolikhetsfaktorn nuförtiden? Överskattad jävla låtsasparameter.

twingy

och så är man stolt över att man lyckas pricka en ton något så när rätt när man kariokar på fredagarna…